Från vår svenska horisont
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om detta med tyska transiteringar och deportering av judar brukar vi ibland lite skamset diskutera. Vi brukar också moralisera över att vi under kalla kriget officiellt var neutrala men i själva verket var relativt djupt invävda i västmakternas krigsmaskineri. Och hur ofta har vi inte fått moralkakor serverade över vår undfallenhet för Sovjetimperiets härjningar?
Alla som brukar slå sig för bröstet och hävda att vi svenskar i fortsättningen ska kämpa för det som är rätt och riktigt - och inte överlåta åt andra att ensamma hålla frihetens och demokratins fanor höga - har nyligen haft sin stora chans att kliva fram och ta fajten. Ta fajten om det öppna samhällets principer, rätten att publicera bilder av döda profeter, mot religiös rappakalja och extremistiska dumskallar. Men fan vad tyst det har blivit.
Efter att Muhammedkarikatyrerna publicerats i september 2005 och en intensiv debatt brutit ut internationellt om denna principfråga, var svenska medier i stort sett tysta i tre (3) månader. Det tog alltså ett kvartal innan debatten brakade igång även här, och då var svenska medier tvungna att ta upp frågan. Det var knappast frivilligt.
Till dags dato har inte heller bilderna visats i någon större utsträckning av svenska medier. Vi vill inte ha bomber och granater, vare sig här hemma eller mot svenska intressen utomlands. Alla är lika eniga om att vi inte ska sticka ut huvudet för långt i den här frågan, för då vet vi inte hur det går.
Principfrågan är, som alla vet som läst mina tidigare inlägg här i Piteå-Tidningen, värd att diskutera. Hur stor hänsyn ska vi visa till religiös vidskepelse? Ska föräldrar få skära i sina barns könsorgan därför att de tror att Gud bestämt att det ska vara så? Ska vi inte visa nyllet på en arabisk profet därför att en stor grupp av hans anhängare tror att Allah motsatt sig detta? Vad innebär det att USA har en president som tror att Herren talar till honom?
När utrikesminister Laila Freivalds lite försiktigt såg till att upplysa det internetföretag som upplät plats åt Sverigedemokraternas Muhammedkarikatyr, hade hon en mycket enig svensk opinion bakom sig. Till och med Sverigedemokraterna själva drog så småningom tillbaka sin bild, för att skydda svenska intressen.
Från vår horisont är frågan klar: Vi vill inte ha krig. Det där får andra sköta. Vi måste tänka på exportnäringen. Vi vill ha fred, kärlek och förståelse. Principer är farliga, de gräver gravar, vi föredrar att gräva guld. Men längst inne gnager känslan av att det finns något fel med denna pragmatiska hållning, att vi har andra att tacka för vår frihet.
Kanske är det så, att utrikesmininster Laila Freivalds nu fått avgå, inte så mycket för att hon misstänks ha brutit mot grundlagen, eller för att Perssons skinn måste räddas inför valet, utan för att vi alla vill offra någon som lindring för vårt dåliga samvete över att ha duckat när demokratins stora frågor avgörs.