För ett par dagar sedan besökte jag stadshuset här i Paris, inte långt från Notre Dame. Ovanför huvudentrén kan man läsa frankrikes motto - med rötter i den franska revolutionen; Liberté Égalité Fraternité - Frihet Jämlikhet Broderskap. Men som bekant urartade den till en början idealistiska statsomvälvningen, som inleddes med stormningen av Bastiljen 1789, i en blodig motsats till strävan efter dessa ledord. Det slutade med Napoleon Bonapartes statskupp och Frankrike blev istället ett kejsardöme.
Robespierre, Marat, giljotinen och drömmen om ett statsbygge grundat på upplysningsidealen. Där finns en del att hämta i dag när vi bevittnar skrivandet av världshistoria i Nordafrika. Våld som medel för förändring är alltid väldigt riskabelt när vi vill åstadkomma frihet, rättvisa och demokrati. Användandet av metoder som är fundamentalt motstridiga målsättningen, hur ädel den än må vara, medför inte sällan stora skadeverkningar. Främst är våldet en kungsväg för tyrannen och kampen för frihet och rättvisa legitimerar aldrig kraftigt övervåld, tortyr och brott mot mänskliga rättigheter.
Därför måste frukterna av en förändring som framburits av revolutionärer utrustade med automatkarbiner hanteras varsamt. Detta gäller inte minst nu i Libyen där Kadaffis styre äntligen fått ett slut efter att han arresterades, men avled av sina skador efter det våldsamma tillfångatagandet, så sent som i går. Att världen och framförallt det Libyska folket går miste om möjligheten att ställa Kadaffi inför rättegång i enlighet med de demokratiska principer som han själv ägnade sitt liv åt att bekämpa och idogt förnekade sitt folk är emellertid beklagligt.
Förutom insatser för att bejaka de förändringar i riktning mot demokrati, frihet och välstånd som åstadkommits i varje enskilt nordafrikanskt land där de folkliga resningarna hittills rönt framgångar så är det viktigt att de västliga demokratierna nu på allvar omprövar sitt eget förhållande till just demokratin. I en tid när världens största diktatur, Kina, håller på att inta den världsekonomiska ledartröjan är det viktigare än någonsin att vara konsekvent i synen på demokrati och inte ge diktaturerna vatten på kvarnen genom att inskränka de principer vi säger oss skatta så högt.
Innan kraven på frihet skanderade i Libyens städer fanns ett vidsträckt samarbete mellan förtryckaren Kadaffi och väst. Den besvärande paradoxen blev tydlig när det antyddes att han, Kadaffi, flydde undan rättvisan i en skottsäker Mercedes som han fått i present av Nicolas Sarkozy bara några år tidigare. Den diktator som pinat sitt folk i decennier har under lång tid också åtnjutit världssamfundets stöd. Ekonomiskt och militärt. Sverige medverkade villigt. För lite mer än ett år sedan reste handelsminister Ewa Björling till Libyen för att marknadsföra svenska, statligt producerade övervakningssystem som skulle användas av Kadaffis regim för att lokalisera och internera flyktingar från Afrika på väg till Europa - i enlighet med ett avtal med Italien. Först när Kadaffi var på fallrepet passade det sig att vara demokratin och det libyska folkets rätt till självbestämmande trogen.
För att den arabiska våren ska kunna övergå i en demokratins högsommar krävs därför också att det västerländska stödet till förbrytarstater upphör och att revolutionerna inte tillåts övergå i någonting annat än vad de startade för: Frihet, Jämlikhet och Broderskap.