I januari 2013 höll statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ett tal vid toppmötet i Davos som fick många att höja på ögonbrynen. Reinfeldt påstod att den svenska industrin var ”basically gone”, i praktiken borta!
Vän av ordning påpekade att den gamle statsministern hade i grunden fel. Industrin är verkligen inte ”basically gone”.
Sveriges välstånd bygger på innovativa och framgångsrika exportföretag som säljer sina produkter på de stora marknaderna i världen. Statistiken bekräftar bilden. Industrin och den industrinära tjänstesektorn står för en femtedel av landets bruttonationalprodukt och 77 procent av det samlade exportvärdet.
I omvärlden kan vi även se hur en rad länder tar fram nya program för att utveckla industrisektorn – Storbritannien, Nederländerna och icke minst Tyskland med sitt Industrie 4.0.
Därför var det okunnigt av Reinfeldt att beskriva industrin som något föråldrat och passé.
Reinfeldt är dock inte ensam. Tyvärr är det många opinionsbildare – även på vänsterkanten – som har fastnar i resonemang om ”det postindustriella samhället” och inte ser industrins betydelse. I och för sig är det inget fel med ambitionen att utveckla tjänstesektorn. ”Men vi kan inte leva på att tvätta skjortor åt varandra”, som gamle Electrolux-chefen Hans Werthén (1919–2000) sa en gång i tiden.
I grund och botten behövs en produktion. För Sveriges del har det länge handlat om stål, järnmalm, papper och bilar – men det kan givetvis även vara andra produkter.
Nu har Sverige dessbättre fått en regeringschef (Stefan Löfven, med gedigen bakgrund i IF Metall) som inser värdet av en aktiv industripolitik.
På dagen nästan prick tre år efter att Reinfeldt gjorde sitt famösa uttalande i Davos presenterade näringsminister Mikael Damberg och den S-ledda regeringen programmet ”Smart industri – en nyindustrialiseringsstrategi för Sverige”.
Programmet finns på regeringskansliets hemsida och är väl värt att ladda hem och läsa.
Strategin handlar om att utveckla jobb, välfärd och export. Men den står inte i motsatsställning till högt ställda ambitioner i klimat- och miljöpolitiken.
När Damberg träffade landets S-redaktörer den 22 februari underströk han att innovationskraften och kompetensen hos de svenska industriföretagen behövs för att möta klimatförändringarna. Skogsnäringen kan bistå med förnybara material och bränslen, fordonsindustrin med säkrare och mer hållbara transporter och informations- och kommunikationsföretagen kan bidra till för att göra samhället smartare och mer resurseffektivt.
Tyvärr skapar nyindustrialiseringsstrategin inga stora rubriker i de stora Stockholmsmedierna.
De visar sällan något större intresse för de industriella och ekonomiska värden som skapas i orter som Borlänge, Oxelösund, Sundsvall, Luleå eller Kiruna.
Men programmet ”Smart industri” är ett klart och tydligt exempel på att det skett en omläggning av politiken efter regeringsskiftet 2014.
När den borgerliga regeringen talade näringspolitik handlade det i princip bara om rut-avdraget och den privata tjänstesektorn. Men nu har vi fått en näringsminister och statsminister som vill utveckla exportnäringarna och stärka Sverige som en konkurrenskraftig industrination.
På sikt är det något som kommer att ha en enorm betydelse för utvecklingen i landet. Som sagt: Vi kan inte leva på att tvätta skjortor åt varandra.