Jag gick med i SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, en marsdag 1980. SSU hade aktiviteter på Furuhedsskolan i Kalix och ombudsmannen Jan Bohman (i dag kommunalråd i Borlänge) snackade politik och värvade medlemmar. 1982 fick jag uppleva min första valrörelse som SSU:are. Det var en härlig upplevelse. Olof Palme vann valet och återtog regeringsmakten. I Norrbotten lyckade Socialdemokraterna dessutom samla hela 58,8 procent av rösterna i riksdagsvalet – en urstark siffra.
Valframgången i norr hängde i hög grad samman med Socialdemokraternas engagemang för länet. Norrbotten och basnäringarna var i djup kris. LKAB stod på ruinens brant.
Arbetslösheten hade stigit till himlens höjder – och den borgerliga regeringen hade inga lösningar på problemen.
I det läget skred arbetarrörelsen till verket. Den såg problemen och agerade.
På initiativ av LO:s Manny Lindqvist och S-distriktets Curt Boström tog arbetarrörelsen fram en utvecklingsplan för Norrbotten. Med i arbetet fanns även centrala företrädare som Ingvar Carlsson och Odd Engström, vilket gjorde att förslagen var förankrade i partiledningen.
Det innebar att kraven kunde omsättas i praktisk-politisk handling direkt efter regeringsskiftet 1982. De var inte bara lokala hojt för lokal konsumtion utan riktig politik.
I mars 1983 – bara ett halvår efter Olof Palmes återkomst i regeringskansliet – presenterade S-regeringen en stor Norrbottenspropositionen. Det handlade om totalt fyra miljarder kronor för att rädda basnäringarna men också för att utveckla nya verksamheter i länet.
För mig som ung SSU:are var det fantastiskt att se politikens väg från ax till limpa. Tankar och idéer som diskuterades av SSU:are, S-kvinnoklubbister eller partiaktivister i Kiruna, Kalix och Luleå förvandlades till regeringspolitik.
Hoppingivande var även att se att politiken faktiskt spelade roll. Framtiden var inte ödesbestämd. Demokratin kunde påverka. Insatserna i Norrbottenspropositionen hade betydelse. Arbetslösheten minskade. Sysselsättningen ökade. Befolkningen växte. Mellan 1985 och 1995 steg befolkningen i Norrbotten från 262 300 till 266 011 invånare.
Jag har tidigare skrivit om Thage G Petersons paketpolitik på 1980-talet (PT 17 augusti) och Göran Perssons engagemang för Norrbotten (PT 24 augusti). Det är exempel som visar att en aktiv regionalpolitik kan bidra både till goda valresultat och till starkare regional tillväxt. Olof Palmes Norrbottensproposition 1983 är ytterligare ett bevis för den tesen.
Av detta tror jag, som jag också skrivit tidigare, att det finns en del att lära för dagens socialdemokrati. Regionalpolitiken kan bli en valvinnande fråga för Stefan Löfven på samma sätt den var det för Olof Palme.
Ångermanlänningen Stefan Löfven har redan visat att han har större känsla för livet och näringslivet utanför 08-området än företrädaren Fredrik Reinfeldt. Nu gäller dock att omsätta löftena om Norrbotniabanan, omlokalisering av statliga jobb, en ny skogspolitik och annat i konkret politik.
Det är alltid resultaten, inte avsikterna, som räknas i politiken.