Vi har under några decennier levt med en gradvis avreglering av samhället. Det är numer tillåtet att gifta sig med i princip vem vi vill, att titta på TV som inte staten godkänt, att flytta pengar utomlands utan tillstånd.
Det började någon gång på sextiotalet när fyrtiotalistgenerationen gick till attack mot överhetsstyre, moraliska hämningar och trista konventioner. Det som kallats ”sextioåtta” drog undan mattan för makten och grundade en individualistisk och narcissistisk livsstil.
På sjuttiotalet började detta få politiska konsekvenser. Vi fick särbeskattning som innebar att kvinnor betalade skatt själva och inte ihop med sin make. Det gjorde det lönsamt att gå ut på arbetsmarknaden, hemmafrun dog ut.
Vi fick ökat inflytande, först i arbetslivet (exempelvis medbestämmandelagen) och sedan valfrihet (exempelvis fria skolvalet).
Fast då hade 90-talet inträffat, muren fallit och folk blivit från vettet i sitt pockande på frihet och självförverkligande.
Vi lärde oss att inte ta skit, blev kränkta om vi inte fick respekt, och ansåg att vi i våra liv skulle visa att vi kunde göra skillnad. Det är rätt många som tycker att denna omvandling varit rätt lyckad. På många områden har vi fått goda resultat tack vare avregleringar och konkurrensutsättning, individualism och självförverkligande.
Effektivitet och produktivitet har ökat, liksom förbättrad välfärd.
Visst, nyliberalerna har ställt till med att stora internationella tävlingar som OS körs på riskkapitalistkanaler, så att allmogen riskerar att inte få se våra hjältar förlora mot Norge i skidor. Men regim-televisionen har redan lovat att de ska köpa tillbaka sändningsrättigheterna till nästa OS. Så det ordnar sig nog framöver, men samtidigt är det ett tecken i tiden. Avregleringen går nu mot en på-reglering.
Ett skäl till detta är förändringarna de senaste decennierna skapat en viss rörighet.
Förr visste vi att tågen var skit och att det var statens fel. Nu vet vi inte längre vem vi ska peka finger åt när avgångarna blir inställda.
Samma sak med skolan och vården. Folk kan inte ens göra skillnad på staten och landstinget, kommunen eller myndigheten. Med ett stort antal fria företagsaktörer som är inne och levererar inte bara utrustning utan också service blir det lätt att längta efter en fast hand som styr upp.
Därför ser vi nu en längtan efter på-regleringar. Att politikerna sätter tillbaka kyrkan mitt i byn.
Hela samhällsutvecklingen vänder riktning, efter några decennier av ökad frihet och öppenhet. Förr var kompassriktningen ökad frihet åt människorna. Nu är det frihet under observation som gäller. Tyglarna dras åt. Mediemoralen är kompass.
Men vi kommer inte tillbaka till den gamla goda tiden när Hylands Hörna samlade nationen framför lägerelden. Eller när kåldolmar serverades i skolan, där klassrummen doftade vått ylle och bänkarna stod uppställda regementesraka under morgonbönen. Det blir kanske fler statliga pekpinnar, men vem kommer att lyda?