"När mamma dricker då har jag ingen och då menar jag verkligen ingen", säger en barnaröst när SVT puffar för kvällens program om barn i alkoholisthem.
Föräldrarnas drickande förmörkar barnens tillvaro och möjligheter att leva och utvecklas. Förmågan att ta till sig undervisningen krymper till en ångestklump i magen. En del barn försvinner in i tystnaden och blir osynliga. Andra blir stökiga och bråkiga och stämplade som störande element i klassrummet. Dom som skolminister Jan Björklund vill kunna slänga ut i korridoren eller stänga av från undervisningen.
Alkoholskadorna kostar samhället miljoner och åter miljoner i vård, polisingripanden, fysiskt och psykiskt lidande för missbrukarna själva och för dem som är deras närmaste. Åtskilligt går att räkna ut i kronor och ören, men barnens lidande är det svårt att sätta någon prislapp på och där har vi kanske den främsta orsaken till att det skattefinansierade stödet till dem har så låg prioritet.
Med all den kunskap som i dag finns om de här barnens utsatta tillvaro borde stödgrupper vara en självklarhet i alla kommuner. Så är det nu inte alls, visar den återkommande kartläggning som IOGT-NTO:s juniorförbund Junis gör. Stöd eller inte. Allt beror på i vilken kommun du råkar bo. En del kommuner ger bra stöd. Till dem hör Sundsvalls kommun som driver fyra stödgrupper årligen med plats för
ungefär 25 barn i åldrarna 6-13 år. En halvtid inom socialtjänsten är avsatt för att samordna verksamheten som sköts av tiotalet utbildade gruppledare - som regel tre i varje grupp.
I Norrbotten är det bara två kommuner som har stödgrupper för barn till alkoholister. Det är Arvidsjaur och Boden. Övriga tolv kommuner har svarat nej eller inte svarat alls och några planer på att införa verksamheten finns inte. Piteå kommun har haft stödgrupper och av allt att döma bra, om än mycket begränsad, verksamhet från mitten av 1990-talet fram till och med förra året, men då tog det stopp.
Två anställda ledde hela verksamheten inom alkoholrådgivningen med stöd både till de vuxna och till barnen. Arbetsbördan blev för tung. Ytterligare ledare lär vara under utbildning. Att verksamheten snarast återupptas, med förstärta resurser, kan inte stanna vid en from förhoppning. Det måste vara ett krav.
I stödgrupperna får barnen framför allt insikt om att de inte är ensamma om sina problem. Att många andra har det likadant. Att få avslöja sin hemlighet, dela med sig och känna igen sig i andra lättar på trycket och stärker självkänslan. Träffarna är omgärdade av fasta rutiner. Det ger trygghet i en annars ofta kaotisk tillvaro. Med hjälp av lekar och rollspel vågar barnen börja berätta och prata om sina känslor.
I Piteå har verksamheten varit uppbyggd så att varje grupp träffats 20-talet gånger under höst- och vårterminen. Många vill komma tillbaka, men det har man inte haft möjlighet till.
"Men de får veta att de alltid kan ringa oss och så gör vi en lista åt var och en där de har sitt nätverk av anhöriga, skolsköterska, skolkuratorer de kan ringa eller ta personlig kontakt med", berättar sjuksköterskan Anna-Lena Eman vid Piteå kommuns alkoholrådgivning.
Förra regeringen avsatte 100 miljoner för 2006 och 2007 som skulle gå till kommunernas verksamhet för just dessa barn. Nya folkhälsoministern Maria Larsson vill kartlägga behovet. Hon anser att det bör finnas stödgrupper i alla kommuner. Kartlägg gärna behovet, men starta verksamheten på momangen. Öronmärk pengar för stödgrupperna. Behovet finns, ingen risk att det övervärderas. Stöd av det här slaget har alla barn rätt till, oavsett var i Sverige de bor. Det är en statlig angelägenhet.