Kritiken lät inte vänta på sig. Det värsta angreppet mot judendomen sedan förintelsen, dundrade judiska företrädare som därmed tryckte på en mycket känslig punkt i det tyska politiska livet. Angela Merkel deklarerade omedelbart att planerna på att legalisera omskärelse ligger fast.
Den tyska debatten liknar den svenska. Här är omskärelse av småpojkar tillåtet i lag sedan ett drygt decennium. Men diskussionen blossar upp med jämna mellanrum. Som nu. Eller som i vintras då Bengt Westerberg, flankerad av P C Jersild, Christer Sturmark och Torbjörn Tännsjö, uppmanade regeringen att föreslå förbud mot omskärelse av barn. Deras argument var i stort sett desamma som den tyska domstolens: barnets rättigheter och kroppsliga integritet måste komma i första rummet. Lars Dencik, professor i socialpsykologi, svarade med att kalla Westerbergs argumentation för "kolonialistisk" och "föraktfull", medan Göran Rosenberg tog i med att det hela var "ett frontalangrepp mot judendomen". Uppskruvat tonläge är bara förnamnet. Och förbudsivrarna bidrar knappast till att sänka det. De jämför omskärelse med barnmisshandel, beskriver det som ett solklart brott mot de mänskliga rättigheterna och använder sig av sluggerretorik som "religiös stympning".
Det vore mer konstruktivt om kombattanterna började med att medge att frågan är känslig därför att den handlar om i vilken utsträckning och på vilka grunder som majoritetssamhället kan inskränka praktiker som minoriteter utövar. Därefter borde båda sidor erkänna att de andra också har rätten på sin sida.
För så är det. Två rättighetsprinciper står mot varandra. Å ena sidan religionsfriheten, vars praktiska konsekvens är att föräldrarna har rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sina religiösa övertygelser. Å andra sidan barnets rätt till kroppslig integritet, rätt att skyddas mot övergrepp och rätt till en egen identitet. Var gränsen mellan dessa principer går är inte självklar.
Minimitolkning av barnets rättigheter går vid kroppslig skada. Exempelvis är kvinnlig könsstympning förbjuden - och den skulle ha varit förbjuden även om den sanktionerats av någon religiös trosinriktning. Likaså ges blodtransfusioner till barn till föräldrar som tillhör Jehovas Vittnen. Här väger barnets rättigheter tyngre än föräldrarnas vilja. Majoritetssamhället kör över minoriteterna. Omskärelse av små pojkar blir ur detta perspektiv till en fråga om hur stor skadan är. Man kan hävda att den fysiska skadan är liten, och därför väger religionsfriheten tyngre än barnets kroppsliga integritet. Men mot det kan invändas att det handlar om ett oåterkalleligt ingrepp som följer barnet livet ut, något som han inte kan göra ogjort, oavsett vilka religiösa val som han vill göra som vuxen. De som åberopar religionsfriheten och pläderar för att omskärelse ska vara fortsatt tillåtet, borde därför medge att de i själva verket befinner sig i en gråzon, att det inte alls är självklart att föräldrarnas religionsfrihet väger tyngre än barnets rätt till skydd mot medicinskt sett omotiverade ingrepp.
Samtidigt finns det ett problem när förbudsivrarna inriktar sig just på frågan om omskärelser. Varför ska gränsen mellan religionsfrihetens räckvidd och barnens rättigheter gå vid fysiska ingrepp? Det finns andra praktiker som föräldrar sysslar med som kan ifrågasättas. Att exempelvis växa upp med föräldrar som är religiösa fanatiker och som låser in dig i Plymouthbrödernas skola har med stor sannolikhet långt mer omfattande konsekvenser än om du i späd ålder blir omskuren.
Flera av de talföra kritikerna av omskärelse av pojkar träffas inte av denna invändning, eftersom de konsekvent - och med rätta - även kritiserar religiösa skolar. Men exemplet illustrerar att frågan om gränsdragningen mellan föräldrars rätt att försöka föra vidare sin religion till sina barn och barnens rätt till kroppslig och själslig integritet är mer komplex än vad de båda sidorna i omskärelsedebatten vill medge.
Min egen uppfattning är att principiellt väger barnets rätt till kroppslig integritet tyngre än religionsfriheten. Men de faktiska fysiska skadorna av omskärelse tycks vara små, samtidigt som ett förbud uppfattas av de grupper som berörs som en mycket stor inskränkning av religionsfriheten. Därför bör inte majoritetssamhället idag och utan dialog med dem det berör förbjuda omskärelse av små pojkar. Men det väger jämt, enligt min uppfattning, och slutsatsen hade mycket väl kunnat bli den omvända. Så svår är frågan. Det medger jag gärna och i motsats till många av de tvärsäkra deltagarna i denna debatt.