NAMNBYTE I skuggan av den akuta invandringskrisen och dess följder har Folkpartiet under helgen hållit landsmöte i Stockholm och riksdagshuset. Ett parti som under de senaste valen tappat väljare.
Jan Björklund som partiledare har kanske inte varit ett sänke, men han och partiet har haft svårt att nå fram med sin politik.
En nytändning var nödvändig.Inte minst efter det senaste valet.Landsmötet gav som så ofta i liberala kretsar ett kluvet besked.Politiken tycks ligga fast, men med en Jan Björklund något mer alert.Huruvida detta kan förbättra partiets ställning i svensk politik kan bara framtiden utvisa.
När nästan allt blir vid det gamla är det förstås svårt att se någon annan förnyelse än namnbytet från Folkpartiet Liberalerna till Liberala partiet. Förhoppningen är kanske att just det ”liberala”, ska ge utbyte, men i så fall krävs det mer än ett namnbyte för att Jan Björklund ska övertyga.
Det finns partier på den borgerliga kanten som utmanar. Moderaterna står i en klass för sig i den borgerliga församlingen, men Kristdemokraterna knackar också på dörren för att locka nya borgarliga väljare och Centerpartiet vilar knappast på hanen.
Jan Björklund får det besvärligt även om hans ambitioner att stärka det lilla Folkpartiet till det nykläckta lilla Liberala partiet inte ska viftas bort. Det finns säkert utrymme för ett liberalt parti, men då måsta herr Björklund tänka om och också presentera en ny politik och inte fortsätta i gamla invanda spår. Det senare är tyvärr något ligger nära till.
Landsmötet tycks nämligen välja att fortsätta vandra i invanda spår.
Självfallet ska det bli intressant om det förutom namnbytet även sker något med politiken. Tvivlarna att så ska ske är många.
Idag eller igår var och är Folkpartiet eller numer Liberalerna ett i huvudsak trött parti som söker sin legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens nykläckta liberaler.
Sedan valet har partiet backat i ett antal av i de nu mer allt för ofta förekommande opinionsmätningarna. Ibland har partiet bara legat strax ovan fyraprocentsspärren. Utifrån den utgångspunkten är det inte förvånande att det kan konstateras något oro i de glesnande leden.
Partiet söker sin identitet i ett borgerligt partikluster, som låter ungefär likadant och vars politik blivit alltmer förutsebar i sin likformighet. På marginalen, och ytterst försiktigt slåss partierna dessutom inbördes. Det nya liberale partiet har under de tidigare regeringsåren frivilligt eller ofrivilligt förvandlats till ett höger- light-parti.
Behövs partiet över huvud taget? Kan diskuteras. Självförtroendet är lågt. Så blir det förstås när vissa partiaktiva vill se någon annan än Jan Björklund på partiledarposten. Även om han just nu tycks han sitta säker som partiledare.
Några snabba räddningsplankor är inte heller till städse. Även om det finns en revanschlusta efter det att partiet gjorde sitt näst sämsta valresultat någonsin i höstas. Redan då började det gnissla inom partiet. Då framförallt bland de unga liberalerna. Över tid har kravet på Björklunds avgång fått tillskyndare
För partiet har intresset för att fånga upp populistiska politiska
opinionsvindar varit viktigare än en socialliberal framtidspolitik.
Det har tidigare gällt hjärtefrågan skolan. Det har också gällt den aktuella flykting-och integrationspolitiken för att nämna två områden.
Vid förra seklets början bildades Frisinnande landsförbundet som efter olika turer blev Folkpartiet och nu Liberalerna. I förra seklets början kämpade man för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Det var då det.
Genom decennierna har radikalismen och socialliberalismen hamnat på undantag. Det finns nämligen andra partiet som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister.
Partiet har förlorat sin politiska själ i ansträngningarna att vara alla till lags.
Trots namnändringen kommer Liberalerna fortsätta söka sin identitet i ett borgerligt partikoppel, som låter ungefär likadant och vars politik blivit alltmer förutsägbar i sin likformighet. På marginalen slåss partierna dessutom inbördes. Alla partierna på den borgerliga kanten genom åren blivit ett moderat-light-partier. Så även Liberalerna.
Jan Björklund har under sina år som partiledare jobbat för att profilera både sig själv och partiets politik, i alla fall i det lilla som avviker från övriga borgerliga partier, men det har liksom fastnat i något ansträngt och lite stelt.
Gammal skåpmat fräschas upp. Invanda mönster sätter effektivt käppar i hjulen när det kommer till ett mer radikalt vägval i politiken.