Det är inte konstigt om folk känner sig nostalgiska och även blir förbannade när de förlorar sammanhang med en våldsamt föränderlig omvärld. När utvecklingen tar stora språng så kommer också de som känner sig efterlämnade att sprattla för att göra motstånd. Eller åtminstone uppvisa sitt missnöje. Det är som när en trilskande mobiltelefon jävlas med oss i ett kritiskt läge. Vi blir så förbannade att vi kastar den i väggen. Eller mer sataniskt, som jag gjorde med min sista Ericsson, kör den i micron för att se om det möjligtvis kan hjälpa. Vilket det inte gjorde. Men det var rätt kul ändå.
Vi upplever just nu en strukturomvandling, med urbanisering, globalisering, och en långsam reträtt från det kollektivt uppfattade Sverige till en regionaliserad och fragmentiserad tillvaro utan något påtagligt gemensamt förflutet (fråga era barn om vad de vet om Sveriges stormaktstid) eller en gemensam framtid - där vi ger våra liv för att bygga Sverige, och inte den egna täppan. Jag tror vi underskattar de smärtor som samhällsförändringen skapar, men också de framtida svårigheter vi kommer att ha med att säkra välfärden när de välståndsbringande krafterna får allt svårare att hålla jämn takt med andra världsdelar. Vi lever i Asiens århundrade och då är det inte lätt att vara en liten skit i ett stagnerande sönderfallande Europa.
Således. Det första vi måste slå fast är att ingen samhällsordning är för evigt. Just nu upplever vi en förvandling som skapar stora möjligheter, men också stora smärtor. För det andra. Detta drabbar speciellt män, som inte bara tappar sin givna plats i tillverkningsindustrins välbetalda grottekvarn, utan också sin förståelse av samhället, när kvinnorna ordnar sin egen försörjning, börjar ta sig ton och inte längre finner sig i att bli behandlade som ett bihang vars livsuppgift är att stå vid spisen. Jag tror vi underskattar den utsatthet detta skapar, vi underskattar vad värdringsförskjutningarna gör med dem som koagulerat likt en äggstanning, som är kvar i en värld där far ror och mor är rar. För det tredje. Det är inte bara så att alla dessa unga män inte känner sig hemmastadda i samhället som varken erbjuder säker försörjning eller en underdånig hustru. Det är också så att våra krav på att leva ut våra lustar har höjts rejält.
Det är lätt att föreställa sig hur många av dessa näthatande män som upplever svalget mellan deras av nätporrsurfande stegrade lustar å ena sidan, och kvinnornas kräsna smak och avancerade kravspecifikation å andra sidan, finner tillvaron outhärdlig. Om du inte självförverkligar dig, vad har du då för fel? Gjort för fel? Så vad händer? Dessa utvecklingens förlorare behöver låta ilskan och frustration pysa ut. Några sparkar sin hund, andra näthatar. Och när tjejer spelar fotboll är det en provokativ koncentration av allt som gått dessa förbittrade män förbi. Det är kvinnor som invaderar en fordom manlig domän. Och dessutom gör det med elegans som ofta saknas när män spelar, män som dessutom ligger som lipsillar och glaslirare så fort de får lite fysiskt motstånd. Tjejerna däremot, de spelar som om inget hänt.
All förflyttning skapar friktionsenergi, hetta som vibrerar och glöder. Ledsamt men svårt att göra något åt, mer än att hälla kallt vatten på de mest rödglödgade ställena.