Orsakerna till detta är flera, men framförallt att knappast något har förändrats sedan Riksbanksmötet i december och därmed åtföljande räntesänkning på 0,25 procent.
Riksbanken håller fast vid den räntebana som redan är känd och som innebär en första räntehöjning från dagens låga nivå någon gång i början på nästa år. Detta under förutsättning att ekonomin utvecklas efter bankens prognoser.
Riksbanken fortsätter varna för att hushållens skuldsättning, vilket enligt en majoritet i bankens direktion på sikt kan påverka räntenivån uppåt.
Inflationen är fortsatt låg, relativt nära deflation. Lågkonjunkturen har bitit sig fast. De sparsamma tecknen på en kommande konjunkturuppgång är svårtolkade. I ett sådant läge kan Riksbanken förvisso utnyttja möjligheten att med ytterligare en räntesänkning ge ett extra ekonomiskt smörjmedel, men så lär det inte bli.
Även om den svenska ekonomin, allt enligt alliansregeringen, står stark finns problem. Dit hör den svaga tillväxtutvecklingen, om än en ljusning kan skönjas, och att arbetslösheten är fortsatt hög.
Skattesänkningar har hittills varit grundbudskapet från alliansregeringen. I nuläget en ytterst ifrågasatt och tveksam metod för att få fart på ekonomin. Jobbskatteavdrag ger inte längre drag i ekonomin utan verkar mer kontraproduktivt som åtgärd.
Både i kommuner och landsting aviseras skattehöjningar för att klara välfärden: skola, vård och omsorg. Detta efter att alliansregeringen sänkt skatterna med i runda tal 140 miljarder kronor under sina sju år vid makten. Höjda skatter i kommuner och landsting slår dessutom hårdast mot dem med låga inkomster.
Många länder dras med stora offentliga underskott. Underskotten har naturligtvis inte blivit mindre, när skatteinkomsterna minskar och regeringar tvingats stötta den finansiella sektorn med miljardbelopp.
Krisens stora förlorare är de arbetslösa och de unga som inte lyckats få fotfäste på arbetsmarknaden. Det kan dröja länge än innan det blir någon jobbtillväxt. Både här hemma och i Europa.
Nödvändiga investeringar för en omställning till ett långsiktigt hållbart samhälle med en väl fungerande välfärdssektorn är problem som många länder skjutit framför sig.
Vår egen Riksbanks räntepolitik lär fortsatt vara ett försiktig.
Dagens styrränta ligger väl i nivå med jämförbara länder i EU, men fortsatt oro på den internationella finansmarknaden kan snabbt förändra detta.
Mest nervös är sannolikt alliansregeringen vars politik helt bygger på en god konjunktur med hygglig tillväxt i släptåg. Med alltför hög arbetslöshet och ökat utanförskap får Fredrik Reinfeldt svårt att vinna valet i september.
Ett recept på hur vi ska lösa en fortsatt och kanske fördjupad ekonomisk kris har alliansregeringen hittills inte varit kapabel att leverera än mindre antyda. Jobbskatteavdragens tid är däremot förbi.
Något som även gått upp för regeringen Reinfeldt.