Det har gått snart 7 månader sedan valet. En minst sagt turbulent tid, då vi fått ompröva etablerad hantering av budgeten, som en konsekvens av att vi har ett parti i Sveriges riksdag som har en enda fråga som är överordnat allt annat och inte drar sig för att agera ansvarslöst och totalt ignorera de konsekvenser det får för Sverige.
Det har tagit tid, energi och fokus från vad vi vill åstadkomma för Sverige. Att bryta ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten. Att börja investeringarna i en skola som både är en attraktiv arbetsplats och bra för våra barn. Att med kraft ta sig an de utmaningar vi står inför på klimat- och miljöområdet eftersom det handlar om arvet till våra barn.
Den senaste veckan har de borgerliga partierna siktat in sig på att måla upp en regering som sviker sina löften, främst genom att lyfta fram att vi sänker rot-subventionen till 30 procent, en bensinskattehöjning samt statliga myndigheters centralisering inom regionerna.
Ingen regering som inte är en majoritetsregering kan genomföra alla sina ambitioner utan det kommer att krävas kompromisser. Sådan är politikens villkor. Det ter sig från min horisont märkligt att som borgerliga politiker antyder, att väljarna inte är medvetna om det. Det är inte bara kompromisser som kan påverka att beslut måste ändras, ambitioner måste ändras utifrån att det finns en hel omvärld att förhålla sig till, den går inte att stänga ute.
Under de borgerliga regeringsåren försvann 15 000 jobb på landsbygden. Så det känns lite magstarkt att nu från Centerpartiet komma med insinuanta påståenden om att nuvarande regering inte bryr sig om jobb i hela landet. Det är som om de senaste åtta åren aldrig har hänt.
Ta Norrbotniabanan som ytterligare ett exempel. Där har statsministern varit mycket tydlig, att det är angeläget och skyndsamt att få igång byggandet. Men tyvärr, är det ju så att konsekvenserna av en borgerlig regering som totalt satte projektet i malpåse och helt avbröt planeringen gör medfinansiering kring EU, och planprocesser tar längre tid. Utan tvekan så är infrastruktursatsningar i hela landet, en del av den sittande regeringens politik och kommer att påbörjas så fort som det är möjligt.
Vi har en samverkansregering, en höjning av drivmedelsskattenär en konsekvens av detta. Men också de faktum att oljepriset ligger lågt, och gör att priset, även med skattehöjning kommer att ligga lägre än på länge. Skälet till att ha en punktskatt på drivmedel är att påverka vårt beteende när det kommer till att köra fordon som påverkar miljön. Vilket i grunden handlar om att ta ansvar för framtida generationer, det har jag inga problem med att stå upp för.
Och för att inte släppa bollen om rot-avdraget, så vill jag påminna om att det i sin grund är en Socialdemokratisk konstruktion som införts ett flertal gånger som konjunktur stöd, framför allt för att behålla kompetensen i byggbranchen tills konjunkturen vänt. Nu behövs det byggas, och regeringens bedömning är att behovet av att bygga bostäder är större, än vad det är att bygga om. Det är viktigare att få sin första bostad, än att få halva arbetskostnaden betald då vi renoverar. Det jag finner mest märkligt i argumentationen är att vi ska subventionera bort fusk. Svartjobben har enligt skatteverkets egna siffror inte minskat i någon större omfattning, men bara själva principen? Vi ska betala människor för att inte fuska?
Hörde ni någon gång den borgerliga regeringen säga det när de skulle ta tag i fusket med våra försäkringar? Nej, tänkte väl det. Fusk och svartarbete ska givetvis stävjas, men inte med kraftiga subventioner, vi har ett 10 punktsprogram som vi börjar beta av för att uppnå schyssta villkor.
Till veckan kommer vårändringsbudgeten, och jag är en av dem som får möjligheten att presentera det första steget där vi kan börja styra om från den borgerliga politiken som väljarna valde bort för 7 månader sedan.
Jag längtar, och vet att det är många med mig som ser fram emot detta.