Det var Karl Marx som först noterade att historien har en tendens att upprepa sig själv efter ett visst mönster: Först händer någonting som bär alla tecken av en sann tragedi – sedan händer det igen, men den här gången spelas det upp som en fars.
Det är svårt att inte tänka på den iakttagelsen när man sett de senaste dagarnas utveckling av den amerikanska presidentvalskampanjen, där landets kärnvapenarsenal plötsligt har förvandlats till en helt central fråga. Frågetecken har väckts kring den republikanske kandidaten Donald Trumps inställning till användningen av kärnvapen, och till hans förmåga att bevara lugnet i avgörande situationer.
För även om det kärnvapenhot som med ett stort och svart allvar vilade över det kalla kriget under de senaste tjugo åren har tyckts mer avlägset, och insikten om att mänskligheten inte bara har utvecklat utan också bevarat och fortsätter att bevara förmågan att utplåna sig själv har glidit mot bakgrunden, är så fortfarande fallet.
Och fast vår tids demokratier utan undantag bygger på en långt gången maktdelning, där valda församlingar, domstolsväsende och regeringar kan agera efter sitt eget samvete, så utgör just kärnvapnen ett märkligt undantag; makten att avfyra kärnvapen är i USA direkt knuten till presidentens vilja och person.
Den amerikanske experten på kärnvapen och kärnsäkerhet Bruce Blair går så långt att han kallar landet för en nukleär monarki. Och om det vi tidigare hade att frukta var en upptrappad konflikt där två parter driver varandra mot avgrunden, som var fallet under Kubakrisen, är det vi i dag har att frukta en clown med svag impulskontroll och ett ilsket temperament.
Historien upprepar sig, och det hot som igår tonade fram som en tragedi, upprepar sig idag som en fars.
I den amerikanska debatten har detta utvecklats till ett rent argument mot att rösta fram Donald Trump som president – han anses helt enkelt mindre lämpad att ha tillgång till ett sådant vapen än Hillary Clinton.
Det är svårt att inte hålla med om den saken, och det är klart att jag hellre skulle se Hillary Clintons än Donald Trumps finger på knappen. Samtidigt missar den argumentationen det allra viktigaste: Problemet är inte att den ensidiga makten att avfyra kärnvapen skulle kunna komma i en galnings händer, problemet är att den makten finns, och att den är ensidig.
Barack Obama, Bill och Hillary Clinton må mycket väl vara kloka och intelligenta personer, ja, till och med skickliga och respekterade politiker trots allt man kan invända emot deras politik. Men exakt hur skicklig, klok och balanserad måste någon vara för att vara betrodd att – i varje ögonblick, på helt eget bevåg – bära på förmågan att utplåna den mänskliga civilisationen som vi känner den?
Och om det finns en sådan skala – var sitter i så fall graderna på den? Räcker det med att vara trovärdig och tillräknelig 99.9 procent av tiden – och hur garanterar man i så fall det?
Genom historien lär vi oss att det inte bara är våra politiska system som är bräckliga, det är också människorna i dem. Det finns inte ett enda hållbart argument för att vi ska bevara den terrorbalans som kalla kriget skapade – och ännu mindre för att den makten ska ligga i en enda persons hand.
Sedan Sverige valdes in i FN:s säkerhetsråd har flera olika förslag på frågor Sverige bör prioritera där lyfts fram. I ljuset av de senaste dagarnas diskussion har jag ett nytt, eller kanske nygammalt förslag: Den globala och ömsesidiga nedrustningen av kärnvapenarsenalerna. Vad kan, när allt kommer omkring, vara mer angeläget än det?