Kommissionen, som letts av nationalekonomiprofessor Mårten Palme, har nu avlagt sin slutrapport. Några nyhetsinslag och en DN-debattartikel var allt vi såg av den. Sedan dog rapporten. Kanske därför att Socialdemokraternas ledning gav den ett tämligen ljummet mottagande. Alltför många av förslagen ansågs störa valrörelsen. Men rapporten är viktig och många av förslagen är bra.
Kommissionen kritiserar den typ av generella åtgärder som regeringen Reinfeldt ägnat sig åt. De är dyra och skapar relativt sett få arbeten. Detta gäller exempelvis den sänkta arbetsgivaravgiften för unga. Varje nytt jobb har kostat uppemot 1,6 miljoner, konstaterar kommissionen. Vad gäller den största utgiftsposten bland dessa generella åtgärder – jobbskatteavdraget – finns dåligt med utvärderingar. Men även med regeringens optimistiska uppskattningar har varje jobb kostat 840 000 kronor. För varje jobb som dessa generella åtgärder skapar hade man alltså kunnat anställa 2-3 lärare eller sjuksköterskor.
Istället för generella åtgärder som riktas till hela befolkningsgrupper, förespråkar kommissionen selektiva åtgärder riktade mot arbetslösa för att stimulera återgång i arbete. Bland förslagen finns riktade anställningsstöd, förstärkning av arbetsförmedlingen, yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar som sker i nära samarbete med arbetsgivare. Subventionerade anställningar ska riktas till personer med svag ställning på arbetsmarknaden. Annars riskerar dessa tränga undan ordinär sysselsättning. Kommissionen påpekar vidare att det är en myt att svensk arbetskraft skulle vara överutbildad och föreslår särskilda satsningar som gör det möjligt att läsa in gymnasiekompetens.
Kommissionens lägger även förslag på förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. En konsekvens av regeringens politik är att endast omkring tio procent av de som har heltidsarbete har rätt till åttio procent av tidigare inkomst. Kommissionen föreslår höjt tak och att detta tak indexeras med löneutvecklingen. Tillvaron skulle bli tryggare för miljontals löntagare; konjunkturstabiliseringen skulle bli bättre och därmed skulle topparna i arbetslöshet vid lågkonjunktur bli lägre; matchningen på arbetsmarknaden skulle bli bättre och den högre lönetillväxten, som troligen skulle följa, kommer att gynna strukturomvandlingen och därmed öka produktivitetstillväxten. Ett bra förslag, med andra ord.
Mycket av detta ligger inom ramen för den politik som Socialdemokraterna redan förordar och är därför föga kontroversiellt. Men kommissionen har även mer kontroversiella förslag. Ett av dessa rör fastighetsskatten. En fungerande arbetsmarknad förutsätter en fungerade bostadsmarknad. Den höjning av reavinstskatten och sänkning av fastighetsskatten som regeringen Reinfeldt genomfört har gjort att rörligheten på bostadsmarknaden minskat. Kommissionen föreslår därför höjd fastighetsskatt och att man gör reglerna för uppskov med reavinstskatten mer generösa. Det är rätt tänkt. Men trots att alla vet att dagens system är orättvist och missgynnar låginkomsttagare som ofta bor i hyresrätt, vågar ingen stöta sig med villaägarna.
Än mer kontroversiell är kommissionens analys av penning- och finanspolitiken. Min uppfattning är dock att den inte är kontroversiell nog. Förslagen är bra men inte tillräckliga. Vad gäller penningpolitiken konstaterar kommissionen att det huvudsakliga problemet idag är att Riksbanken för det mesta skjuter under sitt inflationsmål. Räntan är alltså i genomsnitt för hög, vilket gör att arbetslösheten blir onödigt hög. Samtidigt har analyser visat att även om riksbanken skulle ha lyckats att uppnå sitt inflationsmål hade arbetslösheten endast varit omkring en procentenhet lägre. Det är förvisso mycket, men vägen därifrån till full sysselsättning är lång. Kommissionen tar upp frågan om ett höjt inflationsmål och verkar luta mot detta, men den vågar inte sätta ned foten. Istället hamnar den i en halvmesyr om att förbättra utvärderingen av penningpolitiken.
För finanspolitiken har kommissionen flera intressanta förslag. Bland dessa så kallade ”spadfärdiga projekt” inom infrastruktur och bostadsbyggande som snabbt ska kunna sättas igång vid en lågkonjunktur. Det är ett intressant förslag, som dock skulle bli än effektivare om man också lyfter bort överskottsmålet i finanspolitiken. Det har spelat ut sin roll och är en kvarnsten på efterfrågan i den svenska ekonomin.
Kommissionen har gjort ett gott arbete. Mer finns att göra, framför allt inom finans- och penningpolitiken. Men förslagen är goda utgångspunkter och om Socialdemokraterna inte endast vill vinna valet utan också har ambitionen att göra verklighet av sitt löfte att Sverige om sex år ska ha Europas lägsta arbetslöshet gör de klokt i att ta åt sig rapporten.