Häromveckan presenterade Moderaterna en rapport om utanförskapet i Sverige. Många noterade att M medgav att antalet utanförskapsområden vuxit under de borgerliga regeringsåren. 2014 (efter åtta år med alliansregering) fanns 130 utanförskapsområden i Sverige, enligt SCB-undersökningen som Moderaterna låtit göra.
När M gjorde en motsvarande undersökning 2006 var det 105 områden. Det betyder att antalet utanförskapsområden blev 25 fler under de borgerliga regeringsåren. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé var också klädsamt ödmjuk och självkritisk när han presenterade rapporten.
Men även socialdemokratin har anledning till självrannsakan. Utanförskapet är ett misslyckande för hela det politiska systemet. Under en längre tid har delar av arbetarrörelsen försökt skapa debatt om utanförskapet och behovet av en bättre integrationspolitik. 2015 presenterade tidigare LO-utredaren Jan Edling, Verdandi och ABF en rapport med rubriken ”Förorterna som Moder Svea glömde” – och i år har tankesmedjan Tiden tagit fram rapporten ”Mångfald och sammanhållning”.
Rapportförfattaren Mats Engström pekar på en rad möjliga åtgärder.
”Ett Sverige som håller ihop – det handlar om klass, om att motverka skillnader i ekonomiska förutsättningar. Det finns också en etnisk dimension liksom det finns genderaspekter. Därför behövs både en generell politik och särskilda insatser för svenskar med utländsk bakgrund”, framhåller han.
Engström och den arbetarrörelseägda tankesmedjan presenterar 70 konkreta förslag. Det handlar om allt från att ”kommunerna underlättar byggandet av hyresrätter” till ett stopp för statlig finansiering av ”föreningar som inte respekterar kvinnors rättigheter”.
Den ambitiösa åtgärdskatalogen spänner över i princip alla samhällsområden – skola, sjukvård, föreningsliv, bättre polisiär närvaro i förorterna med mera. Men nu borde rapportskrivandets tid vara förbi. Nu är det istället dags för verkstad och praktisk-politisk handling. Vi behöver inte fler debatter där S och M bankar varandra i huvudet med utanförskapsstatistik. I stället behövs skarpa åtgärder – gärna i samarbete över blockgränsen.
Efter regeringsombildningen i våras fick samordningsminister Ibrahim Baylan (S) ansvar för att hantera utanförskapet. En del är på gång. I en TT-intervju pekar Baylan på höjningen av de generella statsbidragen till kommuner och landsting, liksom investeringarna i utbildningssystemet.
Bra. Men det krävs även riktade åtgärder i förortsområden med extra hög arbetslöshet och stor social oro – en sorts regionalpolitik för särskilt utsatta förorter. Som Mats Engström uttrycker saken: ”God undervisning i en skola med 70 nyanlända elever under en termin kräver mer resurser än om det kommer sju.”
I sin rapport 2015 pekade Jan Edling på 38 förorter där utrikesfödda dominerar. Nära 50 procent av kvinnorna och 40 procent av männen som bor i dessa områden går arbetslösa!
Det understryker behovet av extraordinära insatser. En stor grupp människor har fastnat i ett långvarigt, destruktivt och passiviserande bidragsberoende.
Det är en utveckling som får sociala och ekonomiska konsekvenser för hela det svenska samhället.