Snart kör Almedalracet igång. Det är bland mycket annat en tummelplats för allehanda karriärister inom politikens värld, oavsett om det handlar om partier eller sakfrågerörelser. Ja, just karriärister. En etikett som politiker inte gärna vill sätta på sig själva. Det anses inte lika fint att göra politikerkarriär som till exempel chefskarriär i det privata näringslivet. Blir man befordrad i, låt säga, en livsmedelskedja kan man inte med riktig trovärdighet säga att man blir chef för att man helt osjälviskt vill sälja goda tacoskal till folket. Politiker däremot kan gömma sig bakom "väljarnas förtroende", "kampen för en bättre värld" eller "partiets önskan" med flera floskler.
Statsvetaren Patrik Öhberg i Göteborg visar i en rolig avhandling en mängd citat från olika politiska ledare hur man försöker avbörda sig sina karriärambitioner. När exempelvis Håkan Juholt presenterades som valberedningens förslag till partiledare för socialdemokraterna sa han i Svenska Dagbladet "Om någon drömt om den här rollen så är den personen synnerligen olämplig". Bland politikereliten framstår karriär som något fult och klandervärt. Att vara en streber i politiken framställs som motsats till att göra ett gott arbete. Men behöver det vara så? Kanske är den som drivs också av egennytta i själva verket gör ett lika bra, om inte bättre, jobb?
I vår liberalindividualiserade tid är att verka för sig själv och sin egen framgång kanske det finaste man kan göra? Men givetvis är inte ambitionen att göra karriär det samma som att vara framgångsrik i sitt politiska värv.
Öhberg konstaterar att det i Sverige finns få politiker med uttalade karriärambitioner i riksdagen. Men de finns och han diskuterar hur man odlar en profil och strategiska upplägg i en parlamentarism som den svenska. De folkvalda är främst partidelegater och väljs sällan på eget mandat. Men även inom ramen för partierna finns utrymme för personliga karriärer.
Det är lite lustigt att ett antal politiker, som när de slutat med politiken, gör karriärer inom andra områden, som rådgivare, styrelseproffs och annat. Plötsligt är det inte lika suspekt med personlig framgång.
Som Patrik Öhberg skriver är det dumt att bortse från karriärdimensionen när politiker och det politiska systemet granskas och diskuteras. Det är det demokratiska styrelseskickets högsta poster det gäller. Det är lite löjligt att hymla om att man har en personlig drivkraft när man gör sig valbar till positioner som innebär närmast dygnetrunttjänstgöring med ansvar för rikets finanser och säkerhet.
Precis som i Idol kan man anta att det bland politiker finns en vilja att bli sedd, bekräftad och älskad av fler än de närmaste. Politiker är inga übermänniskor som är oberörda av medialisering och status. Och precis som i finansvärlden bör man tänka på kontrollmekanismer så att politiken inte utvecklas till en arena för personlig framgång, där partier och ideologier blir underordnade.