Folkpartikrisen allt djupare
Brottsmisstänkt. Folkpartiet befinner sig just nu i ett politisk gungfly. Nu misstänks även partiets förre partisekreterare Johan Jakobsson för brott. I samband med dataintrånget hos socialdemokraterna. Lägg därtill att den interna kritiken är hårdare än någonsin.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Flera av partiets kända namn åker ur riksdagen: Erik Ullenhag, Nyamko Saboni och partiets gruppledare i riksdagen Anna Grönlund Krantz. För att nämna några. Men i den interna kretsen heter det att man kan förlora, men ändå vinna. Då är man riktigt vilse i pannkakan. Regeringsmakten är då viktigare än partiets framtid. Märkligt. I samma veva talas det om att Lars Leijonborg ska bli utrikesminister, en minister som inte ens vet vad som försiggår i det egna partiet.
Det är föga troligt att folkpartilögnerna kring dataintrånget hos socialdemokraterna varit avgörande för valutgången, men affären kommer att vara avgörande för synen på folkpartiets politiska moral. Istället beror valförlusten framförallt på att de moderater som valde Leijonborg för fyra år sedan, bestämde sig för att återvända till fadershuset. Mot denna utveckling har partiet stått tomhänt.
Det har inte hjälpt med allehanda förslag om hårdare tag och tuffare krav. I skolan, mot brottslingar, bidragstagare och inte minst mot invandrare. Något som sedan länge fått många aktiva folkpartister att reagera.
Efter valet har inte de interna negativa reaktionerna uteblivit. Ett hälsotecken. Det jäser i fp-leden, där många inte längre känner igen sitt parti. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Lars Leijonborgs ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags nyliberal flumpolitik, där opportunism och populism varit vägledande.
De 13,2 procenten i valet 2002 fick kammen att växa, men att detta sedan skulle användas för att dra partiet ytterligare några steg åt höger är mer uppseendeväckande, men för Lars Leijonborg tycks utvecklingen vara helt naturlig. Han offrar hellre sitt partis trovärdighet för att nå den så åtråvärda makten. Märkligt och ändå märkligare är att så få inom partiet reagerat, och reagerat med kraft, på vägen mot valfiaskot.
Det kan beror på att den folkpartistiska vardagspolitiken under senare år sällan har formats med riktning och konsekvens. Mer med pekfingret i luften. I grunden visar valet 2006 att folkpartiet är lika kluvet i sin politik som det alltid varit. Partiet håller ställningarna inom högeralliansen, eftersom man måste ha folkpartiet med på tåget, men Lars Leijonborg med sin undanglidande och märkliga politik upplevs av allt fler, och allt mer inom det egna leden, som allt mindre trovärdigt. Marginaliseringen kan fortsätta.
Med den nuvarande partiledningen kan man tyvärr inte förvänta sig någon djupare analys av varför partiet gjort denna sanslösa valförlust. När Lars leijonborg ser sig som vinnare när han förlorat 20 riksdagsmandat undrar man förstås i vilken verklighet han befinner sig. Ett förhållningssätt som hans partikamrater borde reflektera över. Och det mer allvar.