Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Framstående socialistiska teoretiker har svensk arbetarrörelse inte haft något större överskott på. Kanske har den inte känt något behov av sådana heller.<br /><br />Den just avlidne Rudolf Meidner är ett av undantagen. Även om han höll låg profil och mest verkade bakom kulisserna var han definitivt en av välfärdsbyggets främsta arkitekter.<br /><br /><br /><br />Om något förtjänat kallas tankesmedja var det LO:s utredningsavdelning under de mer än två decennier (1945-1966) Meidner var chef där.<br /><br />Både den solidariska lönepolitiken och den arbetsmarknadspolitik som sjösattes på 1950-talet bar i hög grad Meidners - och kollegan Gösta Rehns - signatur. Och utan Meidner hade sannolikt aldrig 1970-talets förslag om löntagarfonder sett dagens ljus heller. <br /><br />Meidner skydde själv offentlighetens ljus. Politisk makt tycks han aldrig ha eftersträvat. Han såg sin roll som expertens; att presentera fakta för andra att besluta och agera utifrån.<br /><br /><br /><br />Samtidigt rådde inget tvivel om hans ideologiska lidelse. Han dolde "en vulkan under nylonskjortan" som det hette i en träffande karakteristik.<br /><br />Intrycken från en uppväxt i arbetslöshetens Tyskland på 1920- och 30-talen kom att livsvarigt prägla Meidners politiska hållning. I den ingick en grundläggande skepsis mot partier. Att både socialdemokraterna och kommunisterna svek då det gällde att stoppa nazismen kunde han inte glömma.<br /><br />Om man vill finna en förklaring till att han valde facket framför partipolitiken ligger den där. Det var också inom LO han kände sig mest hemma.<br /><br /><br /><br />Till Sverige flydde han som 19-åring när det nazistiska hotet började bli alltmer påträngande. Var man både radikal socialist och jude var läget förstås extra farligt.<br /><br />Att det blev just Sverige styrdes av den geografiska närheten. Möjligen kan även andra faktorer ha bidragit. "Här går Greta Garbo omkring fritt på gatorna", som unge Rudolf skrev i ett brev till en kamrat. <br /><br />Redan tidigt tycks Meidner ha börjat söka efter en tredje väg, mellan statssocialism och kapitalism. Det var också detta som vägledde honom under arbetet med löntagarfonderna.<br /><br /><br /><br />För Meidner blev det inte bättre av att privat maktkoncentration ersattes av ökat statligt inflytande. I den modell han tänkte sig skulle löntagarna själva utöva makt, via sina fackliga företrädare.<br /><br />Vad Meidner dock grovt underskattade var inte bara tveksamheten hos den socialdemokratiska ledningen inför ett så radikalt steg utan det enorma motstånd det skulle mobilisera.<br /><br />Bland annat därför gick det som det gick med löntagarfonderna. Som kanske dessvärre var arbetarrörelsens sista allvarliga ansats att verkligen ändra den kapitalistiska produktionsordningen här i landet.<br /><br /><br /><br />I dag talar ingen om ekonomisk demokrati. Eller ens om att bryta den privata maktkoncentrationen. På SAP-kongressen nyss stod helt andra frågor i förgrunden.<br /><br />Arvet efter Rudolf Meidner borde dock vara alldeles för viktigt för att tillåtas falla i glömska.
