Alliansfriheten är fortsatt grundstenen i svensk säkerhetspolitik. Trots en allt mer högljudd Nato-debatt står en majoritet av svenska folket bakom denna. Idag är det enligt DN/Ipsos blygsamma 34 procent av de tillfrågade som är för ett svenskt Nato- medlemskap. 50 procent vill att vi ska stå utanför. Raka besked.
Folk och Försvars 70:e rikskonferens pågår just nu i Sälen. Årets konferens äger rum i en oroande tid. Omkring oss ökar konflikterna.
Vi ser det i Mellanöstern, vilket avspeglas i ökande flyktingströmmar, som inte minst påverkar Europa och vårt land just nu. Samtidigt ser vi en oroande utveckling i Ryssland, som idag strävar efter en ny stormaktsroll och därmed vill visa sina militära muskler. I Europa ställer vi frågor kring utvecklingen i Polen och Ungern, där demokratin blivit allt mer trängd.
Utrikesminister Margot Wallströms inledningstalade i Sälen. Hon betonade behovet av en modern och inkluderande och jämställd värnplikt med både en militär och civil del. Försvarsfrågan har snabbt blivit central.
Samtidigt har försvarsminister Peter Hultqvist blivit en av regeringens mest profilerade politiker, kunnig och skarp i repliken. Borlänges förre kommunalråd, med ansvar för finanserna, har övertygat i sin nya roll.
Intern kritik har han fått för att S-MP-regeringen efter valet fördjupat Nato-samarbetet. Samtidigt står en bred riksdagsmajoritet bakom detta vägval, som dessutom sker på Sveriges villkor. Något som även Peter Hultqvist med emfas betonar. Samtidigt fördjupar vi vårt militära samarbete med neutrala Finland.
För Sverige är läget att vi deltar i Nato-samarbetet, men då utifrån vår alliansfrihet. Samma gäller för Finland. I dagsläget finns ingen anledning för Sverige att fördjupa engagemanget ytterligare. Även om en rad borgerliga politiker och media anser att vi hycklar med vår alliansfrihet. Så in i Nato, heter det och gärna och det så snabbt som möjligt.
Då ska de mest ivriga förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap betänka att organisationen i dag befinner sig i en identitetskris. Antalet medlemmar har ökat snabbt, men arbetet för fred och stabilitet har i många stycken gått i stå.
För att återgå till svensk alliansfrihet har denna inte sin grund i det kalla kriget eller i de båda världskrigen under 1900-talet, som många tycks tro. Vi får gå tillbaka till 1800-talet för att hitta rötterna till denna genom otaliga decennier så framgångsrika svenska säkerhetsdoktrin.
Alliansfriheten innebär att Sverige kan stå fritt från utrikespolitiska bindningar. Vi kan därför med trovärdighet arbeta för fred och för att aktivt kunna sätta in resurser vid katastroftillfällen.
I det globala samarbetet är det av betydelse att det finns länder som kan hävda frihet från allt vad militära allianser innebär. Den svenska hållningen borde därför vara ett föredöme än att svamlas bort av historielösa och ansvarslösa borgerliga stridisar.
Grundtanken bakom vår säkerhetspolitiska doktrin formuleras sålunda:
”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl” med fortsättningen: ”Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder”.
En flexibel skrivning. Vid en eventuell konflikt i vårt närområde har Sverige rätt att vara icke krigförande, eller enligt FN-stadgan att vara neutralt. Låt detta också gälla i framtiden.