Valrörelsen handlar plötsligt om flyktingpolitik. Inte om arbetslösheten, välfärden, skatterna. Ökande flyktingströmmar begränsar reformutrymmet, är statsministerns budskap. Handlar detta plötsliga intresse för flyktingpolitik verkligen om humanism, om att öppna hjärtat, om solidaritet, om ett öppet samhälle? Det är vad Reinfeldts försvarare försöker göra gällande. Hans kritiker menar däremot att det är taktik. Att han försöker flytta fokus bort från fallande skolresultat, massarbetslöshet, eftersatta infrastrukturinvesteringar och långa väntetider i sjukvården. Allt sådant som visar på ett alliansprojekt som gått bankrutt.
Men varför valde han just flyktingpolitiken för att flytta fokus? För att förstå det måste vi gå ett steg längre, eller snarare: vi måste tänka tanken att statsministern är beredd att sjunka djupt för att behålla makten.
Vi ska nämligen vara medvetna om att ett starkt sverigedemokratiskt parti sannolikt är den enda faktor som kan rädda kvar alliansregeringen. Att statsministern i ett sådant läge helt plötsligt gör en oväntad sväng i valrörelsen som troligen kommer att leda till ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna är knappast en slump.
Låt mig utveckla.
Om vi skalar bort all vacker retorik, så ber statsministern oss att välja mellan välfärd och invandring. Han deklarerar sedan att vi ska välja invandring och framstår därmed som sympatisk och human. Men fundera ett slag. Vilket parti brukar ställa upp välfärden och invandringen som motsatspar?
Vi vet svaret.
Kärnan i Reinfeldts resonemang är att han ber oss att acceptera en sverigedemokratisk tankefigur. Rentav den tankefigur som definierar Sverigedemokraterna som parti: välfärd eller invandring.
Att en svensk statsminister använder denna tankefigur är helt unikt i vår nutidshistoria. Reinfeldt håller sig med en armé av PR-konsulter. Erkänt skickliga sådana. De har vunnit två val åt honom. Såväl PR-konsulterna som Reinfeldt förstår naturligtvis att i den stund som statsministern väljer att ställa invandring mot välfärd uppstår en ny spelplan för valrörelsen, där Sverigedemokraternas världsbild accepteras som spelets premiss. Att detta troligen gynnar Sverigedemokraterna som i det närmaste är ett enfrågeparti på området är uppenbart.
Men finns det ingen sanning i Reinfeldts motsatspar mellan invandring och välfärd? Det cirkulerar många siffror i denna debatt. Men finansdepartementets bedömning, som Anders Borg presenterade i förra veckan, är att de ökande flyktingströmmarna kommer att belasta de offentliga finanserna med 1,7 miljarder nästa år.
Det är förstås mycket pengar. Men samtidigt inte. Om vi jämför med de senaste årens skattesänkningar får vi lite proportioner. Om skattekvoten idag hade varit på samma nivå som 2006, skulle intäkterna ha varit 150 miljarder högre. Detta vill visserligen inte alliansen och dess megafoner på landets alla borgerliga ledarsidor höra talas om. Tillväxten har blivit högre till följd av regeringens smarta skattepolitik, utropar megafonerna. Men i själva verket är tillväxten varken anmärkningsvärt hög eller anmärkningsvärt låg. Den svenska tillväxttakten betraktad på lång sikt är drygt två procent per år. Tillväxttakten under regeringen Reinfeldts period är 1,4 procent, fast då inkluderas den globala ekonomiska krisen. Men inte heller efter den globala finanskrisen har tillväxttakten imponerat. Med 2010 som startår och prognosen för 2014 som slutår, så hamnar vi på en tillväxttakt strax under två procent. Det är varken dåligt eller bra. Så något fog för påståendet att tillväxttakten skulle ha blivit lägre med en annan skattepolitik finns inte. Således kan vi lugnt stanna kvar vid slutsatsen att regeringens skattepolitik har sänkt utrymmet för välfärd med 150 miljarder per år.
Dessa 150 miljarder i skattesänkningar kan jämföras med de 1,7 miljarder i begränsat reformutrymme nästa år som ökande flyktingströmmar förväntas resultera i.
I detta större sammanhang är det uppenbart att det är Reinfeldts skattepolitik som begränsar reformutrymmet – inte flyktingarna. Ekonomiska överväganden kan helt enkelt inte förklara det plötsliga intresset för flyktingpolitiken. Det kan däremot maktpolitik göra.
Reinfeldts manöver riskerar att leda till att Sverigedemokraterna tar röster från alliansen. Men troligen tar Sverigedemokraterna röster även från de rödgröna. Det kan vara tillräckligt för att förhindra en rödgrön majoritet. Alliansen kan inte få egen majoritet, så det enda som kan förhindra en rödgrön regering är ett starkt SD. Utan rödgrön majoritet, räcker det att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att alliansregeringen ska kunna sitta kvar. Det är i det ljuset statsministerns oväntade sväng i valrörelsen ska förstås. Reinfeldt vill ha ett starkt SD i riksdagen.
Om något år är hans flyktingutspel i valrörelsen glömt och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att i nio fall av tio rösta med alliansen, precis som under den gångna mandatperioden. Denna blåbruna sörja är vad som väntar om de rödgröna inte får egen majoritet.