För de republikanska aktivisterna gäller det att finna en kandidat som har en rimlig chans att besegra demokraten Barack Obama. Man får då bortse från egna favoriter oh ideologiska låsningar. Många som är nära lierade med den extrema tepartyrörelsen och som vill skapa ett nattväktarstat inser att en kandidat med den agendan skulle bli en munsbit för demokraterna. Därför samlas man kring någon som har en rimlig chans att besegra den sittande presidenten. Att få bort Obama är viktigare än att ens favoritkandidat når ända fram i nomineringsprocessen.
Gingrich står till höger om den mesta i amerikansk politik. Han var en tongivande republikansk kritiker av Bill Clinton och lyckades ibland att göra livet surt för presidenten. Nu går han till val på att riva upp den sjukförsäkringslag som Obama till sist lyckades få igenom och att stoppa Dodd-Frank-lagen om reglering av Wall Street. Samhällets åtaganden ska begränsas till ett minimum och de privata marknadskrafterna ska få ett större spelrum.
Förmodligen skulle Barack Obama ganska lätt vinna en kamp mot Newt Gingrich. Kontrasterna skulle bli så tydliga. Inte bara att det är en yngre (52 år) mot en äldre (69 år) utan också en socialt ansvarstagande politik mot en politik som tror på att det är bättre ju mindre samhället engagerar sig i medborgarnas liv. Förmodligen skulle Obama med bred marginal vinna slaget om mittenväljarna.
Men hur går det då mot Mitt Romney? Ja, utgången är mer oviss. Den förre guvernören ligger närmare mittfåran i amerikansk politik och kan locka väljare som aldrig skulle ge sin röst till Gingrich. Men ett problem för Romney kan bli att han ibland är otydlig i sitt politiska budskap och intar den för dagen mest populära ståndpunkten. Den profilskarpe Barack Obama har ett bra utgångsläge och får räknas som favorit.
Ofta avfärdas premiärvalen som ett jippo. Men är det så enkelt? I den nyligen utkomna boken USA - det annorlunda landet (Carlssons) påminner professor Axel Hadenius om att Bill Clinton inte skulle ha blivit president om det inte varit för primärvalen. Den före detta Arkansasguvernören fick en chans att kliva upp på den nationella scenen. Och det blev ju två perioder i Vita huset för hans del. Kanske kan vi lära en del av den öppna, decentraliserade amerikanska processen. Inte minst då detta att många frejdigt säger ja till att kandidera till uppdrag, vilket är betydligt bättre än när den politiske etiketten föreskriver att man ska säga nej och verka ointresserad.