Idag samlas Folkpartiet till landsmöte i Stockholm för att lägga fast kursen inför framtiden. I handlingarna talas om en ”omfattande förnyelseprocess” – bland annat föreslår partistyrelsen att partiet ska byta namn till Liberalerna.
”Förnyelseprocessen” gäller dock inte partiledarposten. Jan Björklund får förnyat förtroende.
Efter det svaga valresultatet 2014 trodde många att det skulle bli Björklund sista landsmöte som partiledare.
Men förändringarna i de övriga borgerliga partierna har spelat Björklund i händerna.
Först avgick Fredrik Reinfeldt som M-ledare och ersattes av Anna Kinberg Batra. Därefter har KD bytt ut Göran Hägglund mot Ebba Busch Thor.
Helt plötsligt hade tre av fyra allianspartier unga kvinnliga partiledare.
Det stärkte den pressade Björklund. Dels behövs någon som står för rutin, erfarenhet och kontinuitet i den borgerliga partiledarkretsen. Dels behöver den samlade alliansen även en partiledare som tilltalar äldre manliga borgerliga väljare som gillar Nato, kärnkraft och katederundervisning.
Jan Björklunds traditionella och tuffa profil blir – så att säga – ett viktigt komplement i borgerliga laget. Hur långt det kommer att bära inför framtiden återstår dock att se.
Valet 2014 var, som sagt, en bedrövelse för Folkpartiet. Resultatet 5,42 procent är historiskt låg.
Faktum är att det är Folkpartiets näst sämsta resultat genom tiderna.
Mycket hänger dessutom samman med Björklunds eget misslyckande i skolpolitiken. Åtta år med folkpartistisk skolpolitik blev inget lyft.
Det räcker med att säga Pisa. Den internationella kunskapsmätningen visade hur Sverige sjönk i alla tunga parametrar; matematik, läsning och naturvetenskap.
Många unga väljare, som upplevt Björklund-skolan, valde andra partier.
Folkpartiet har inte heller rosat marknaden i opinionsmätningarna efter valet.
I Ekot/Novus oktobermätning (som är en sammanvägning av resultaten från fem större opinionsinstitut) får FP låga 5,3 procent.
Det är fjärran från storhetstiden under Bertil Ohlin på 1950-talet och Bengt Westerbergs fina val 1985 och 1988.
Folkpartiet, som en gång i tiden var det ledande borgerliga partiet, tillhör numera småpartierna och får spela andrafiolen bakom M.
Å andra sidan: Förhållandena kan förändras. Anna Kinberg Batra (M) har haft en tuff start som både allians- och partiledare.
Det har skapat ett utrymme för Jan Björklund och övriga borgerliga partiledare att locka över missnöjda moderatväljare.
I och för sig kommer ett sådant agerande inte att stärka den borgerliga sammanhållningen eller alliansen som helhet.
Det blir ju bara den gamla vanliga borgerliga kannibalismen där ett parti växer på något annat partis bekostnad.
Men med tanke på opinionsläget är det ingen otrolig utveckling. FP har inte råd att tappa fler väljare om det ska förbli ett riksdagsparti i framtiden.
Därför är det troligt att Björklund kommer att sätta kampen för det egna partiets överlevnad framför den borgerliga sammanhållningen.
Vi har redan sett exempel på hur Folkpartiet väljer att gå sin egen väg.
Försvarsuppgörelsen mellan regerings- och allianspartierna, där FP ställde sig utanför, är ett.
Den tredje pappamånaden i föräldraförsäkringen, där FP valde att ställa upp för regeringen, är ett annat.
Sannolikt blir det fler sådana soloturer under de kommande åren, oavsett vi talar om Folkpartiet eller Liberalerna.
Badtunnan i Högfors och den gemensamma korvgrillningen i Maramö är ett minne blott.
Nu går profileringen av de egna partierna före alliansbygget.