En februarikväll för tio år ledde jag ett panelsamtal i ett knökfullt Folkets hus i Kiruna. Det lärde mig att jakt- och fiskerätten i fjällvärlden är ett minst sagt känsligt och infekterat ämne. Hela 800 intresserade följde mötet, som handlade om en statlig utredning som ville förändra bestämmanderätten över jakt- och fiskemöjligheterna i fjällvärlden.
”Utredningen riskerar att skapa nya motsättningar i vårt samhälle”, varnade dåvarande S-kommunalrådet Kenneth Stålnacke.
I samma banor resonerade Jan-Olof Hedström, då bergmästare och tidigare länsråd.
”Jag är rädd att förslaget blir en ny kil mellan de människor som bor kvar i vårt inland”, sa Hedström.
Tyvärr har farhågorna besannats. Motsättningarna mellan olika intressen i fjällvärlden har bara ökat sedan dess. Just nu fälls många hårda ord. Tingsrättens dom i det så kallade Girjasmålet, som ger Girjas sameby ensamrätt till småviltjakt och fiske i det berörda området, har förstärkt spänningarna.
Många jakt- och fiskeintresserade känner oro.
”För många i Sverige, och framför allt för dem som bor i dessa områden, är jakten och fisket otroligt viktigt. Skulle det bli andra än länsstyrelserna som förvaltar jakten uppstår oron att man förlorar möjligheten att jaga eller att det blir dyrare”, säger Hans Geibrink, jaktvårdskonsulent på Svenska Jägarförbundet, till P4 Norrbotten.
Risken är dessutom att denna osäkerhet kommer att bestå under lång tid. Sannolikt kommer tingsrättens dom att överklagas och rättsprocesserna att fortsätta under många år. Skyttegravarna riskerar att bli ännu djupare.
Det är en mycket olycklig situation. Fjällvärlden i norr borde vara tillräckligt stor för att rymma alla intressen (oavsett om vi talar om renskötsel, jakt, fiske, skogsbruk, turism, gruvor eller mineralprospektering). De fyra norrbottniska fjällkommunerna (Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog) har tillsammans en yta på enorma 71 179 kvadratkilometer. Det är ett område som är större än hela Skåne, Västra Götaland, Halland, Småland och Blekinge tillsammans.
Det sker inte heller någon dramatisk befolkningstillväxt i de fyra fjällkommunerna.
Tvärtom. Under de senaste 20 åren har befolkningen minskat med mer än 8 000 personer.
Det betyder att de nu bor bara ungefär 0,7 personer per kvadratkilometer i Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog.
Med andra ord: Det finns egentligen väldigt gott om plats och livsutrymme för alla i regionen.
Vid mötet i Kiruna Folkets hus för tio år sedan skissade Jan-Olof Hedström på en modell som innebär att länsstyrelsen, som förvaltare av statens mark ovanför odlingsgränsen, behåller ansvaret för upplåtelse av rätten till småviltsjakt men att det samtidigt kompletteras med ett rådgivande organ som rymmer ett spektrum av alla inblandade samhällsintressen (exempelvis renskötande samer, jägare, kommunpolitiker med flera).
Det känns som en förnuftig lösning. När man söker åtgärder för att värna ett ursprungsfolk är det ingen bra filosofi att åsidosätta andra – till exempel de många jakt- och fiskeintresserade i regionen.
Nyckeln till framtiden borde vara dialog och samråd, inte ökad konfrontation.