Gå till botten är ju ungefär detsamma som att sjunka som en sten, ner i något bottenslam med sämsta tänkbara sikt. Hur folk då kan utlova det som något positivt är faktiskt obegripligt.
En annan sak jag hakar upp mig på är att allt fler numera tituleras "debattörer". När blev det ett yrke att debattera? Hade August Palm också varit debattör om han levt i dag? Eller Kata Dalström?
Vem vet - debattörerna är kanske redan anslutna till ett eget fack? Kanske man rentav kan utbilda sig till debattör, vid särskilda debattgymnasier i stil med skidgymnasier? Eller på speciella högskolelinjer? I så fall borde det vara på tiden att bredda antagningen så att utbudet kan varieras en aning. Just nu är det ju i stort sett samma gäng i varenda program, oavsett ämne för dagen.
I teves nyhetspaneler är de lätt räknade, de gångerna då inte åtminstone endera Göran Greider eller Maria Abrahamsson dyker upp. Eller Lotta Gröning.
Greider & Co må vara hur snabbtänkta och övertygande som helst, i längden blir det faktiskt ändå tjatigt med samma ansikten och röster överallt. Och dessutom ganska förutsägbart. Både de själva och vi lyssnare/tittare skulle må väl av att de fick ett halvårs semester från sitt ständiga tyckande. Annars urartar snart all samhällsdebatt till en krisbransch.
Huruvida politik är ett yrke kan ju också diskuteras. Yrkespolitiker finns det bevisligen. Ett massmedialt generalfel är tyvärr att de allt oftare numera slappt sammanfattas under etiketten "politikerna". Vad då "politikerna"?
Det finns många sorters politiker. Politiker är olika, tillhör skilda partier och har olika värderingar. Det hör till de absoluta undantagen att alla är överens. Varför då odla missuppfattningen att de är av samma skrot och korn allesammans? Eller ett skrå helt avskilt från oss övriga.
Har en politiker eller ett parti skämt ut sig ska detta givetvis fram i dagsljuset. Men inte så att alla andra oavsett parti åker med i samma svep. Det är inte bara slapp journalistik, det är också usel konsumentupplysning. Som en reflex från mina år som ledarskribent händer det också att jag lyssnar på lunchekots tidningskrönika. Märkligt många tidningar tycks numera finna det angeläget att kalla sig oberoende. Är de inte "oberoende liberala" så är de "oberoende socialdemokratiska" eller "obundet moderata".
I logikens namn kan jag bara ställa frågan: Finns det beroende liberaler också? Eller bundna moderater? För övrigt skulle jag varmt tillstyrka ett förslag om straffskatt på ett antal ord och politiska klyschor som det gått inflation i för länge sen. "Fokusera" är ett, "göra avtryck" en annan och "vara tydlig" en tredje. Ett valår som i år borde en sån skatt kunna bli en bra mjölkko för statskassan.