Finns det en s-märkt mediepolitik?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Så uttrycktes det vid socialdemokraternas första kongress 1889. Då var de egna tidningarna livsviktiga för att nå ut med det egna budskapet.
I dag är verkligheten en helt annan. De socialdemokratiska dagstidningarna har blivit färre. Mångfalden har blivit smalare samtidigt som de stora mediekonglomeraten blivit allt större. Publicisterna är på återtåg medan ekonomisterna breder ut sig. Medievärlden är en spegel av i samhället i övrigt.
Så annorlunda det var vid det förra sekelskiftet. Arbetarna saknade stark organisation och hade ännu inte erövrat den allmänna rösträtten. Därmed stod man utan inflytande. Då behövdes tidningarna för att föra ut åsikter, för att berätta om det som ingen annan kunde eller ville förmedla.
Det tycks som socialdemokraterna väjer sig för en idedebatt, att låta skribenter få livsluft och möjligheter att uttrycka sig och att skapa de förutsättningar som flyttar fram positionerna.
När tänker socialdemokraterna göra ett vägval i mediepolitiken? Ja, om den nu över huvud taget funnits ett sådant under det senaste tiotalet åren. Istället är tystnaden det dominerande intrycket. LO och partiet har synbarligen dessvärre ingen mediepolitik. Vad vill Mona Sahlin? Vilka satsningar planeras för att utveckla och förstärka de få
socialdemokratiska tidningar som finns kvar? Inte en susning.
Har arbetarrörelsen intresse av att driva debatt och opinionsbildning måste tidningarna finnas kvar. Annars överlåter man helt åt den borgerliga pressen och allehanda kampanjmakarna att ensamma sätta dagordningen för samhällsdebatten. Särskilt i oppositionsställning.
Numer är det tyst från de olyckskorpar som i den värsta IT-nojans spår spådde en snar död för papperstidningen. Även om vissa dagstidningar har problem blir de tryckta tidningarna allt fler. Därför finns det starka skäl att tro, att tidningarna lever vidare.
Detta av två skäl. Tillgängligheten och överskådligheten. Inga andra media kan ge en sådan överblick som tidningarna. Mot IT-världens osammanhängande, snuttifierande och snabba informationsbrus kan papperstidningen ställa helheten och analysen. Tidningen kan dessutom konsumeras i den takt och i den miljö som läsaren föredrar.
Presstödet tillkom på 1970-talet i en kompromiss mellan Gunnar Sträng och centerns Gunnar Hedlund. Sedan har det utretts och lappats på stödets innehåll och på det antal pengar som satsas. Nu är det hög tid att se över stödet igen. Att värna om mångfalden och opinionsbildningen är utifrån ett demokratiskt perspektiv ett måste.
Att så lättvindigt ge upp sina dagstidningar som socialdemokraterna gjort tyder på en långvarig brist på självinsikt. Om man ska kommunicera ett budskap, vilket tycks bli allt viktigare, måste det ske både den direkta vägen eller genom ombud. De senare blir allt färre.