Det är ett tjugotal säckar med prima färdighuggen ved, inköpt och levererat för ett överkomligt pris. Men jag får stapla själv. Och det är ett grannlaga arbete. Vedträd ser lika ut på håll, men vid närmare betraktande är de som individer. Medan tegelstenar är skapta i samma form, eller tretums spik identiska, är vedträn så beskaffade, att läggs de utan eftertanke börjar stapeln luta systematiskt fel. Och till slut så rasar det.
Några vedträd är dessutom betydligt mer annorlunda än de andra, de böjer sig eller har märkliga kännetecken. Vissa är så egenartade att jag vet att jag kommer att minnas dem när de någon gång i framtiden ska in i kaminen. Vissa björkträdbitar ser oerhört livskraftiga ut och kommer att sprida god värme i vinter. Men vissa är så vanartiga att jag lägger dem i högen som ska bli spintved.
Det finns vedbitar vars ursprung jag inte mäktar med att härleda. Vilken trädsort är detta? Någon specialvariant som bara finns här i Blekinge? Men oavsett detta, de ska också eldas! Men först gäller det som sagt att packa dem rätt. Så att inte hela klabbet välter.
När jag sitter där och staplar, med en pilsner på nära håll, och solen som närgånget ligger på för första gången på ett halvår, så inser jag att ett samhälle fungerar ungefär på samma sätt.
Vi är på lite håll ganska lika. Vi är ett gäng vedträn som är lika, men som vid närmare undersökning varierar stort. Visst, några av oss har anpassats till brunsåsens och mellanmjölkens gyllne paradis, andra är ett gäng galna foliehattar, några asociala bråkstakar. Men vi ska travas upp i vad som kallas för "samhället".
Länge försökte makthavarna med disciplinära åtgärder få folk att lägga upp sig på rätt sätt. En del morötter fanns också förstås. Men den som inte anpassade sig fick smaka piskan. Och med tiden kom sådant som skolutbildning och masskampanjer att göra jobbet. Folket uppfostrades. Stapeln blev tjusig och spred välfärd.
Men ibland hände det ändå att stapeln hotade att tippa. Därför att alla inte ville anpassa sig. Vi gick från en stor gemensam berättelse om att alla vedklampar hörde ihop och delade det framtida ödet - till många små individuella berättelser om "jag" mer än "vi".
Det är fascinerande hur kunskapssamhället idag sorterar sina individer genom personlighetstest och djupintervjuer. För att se om folk passar in. De stora massanställningarnas tid, via enkla koder i arbetsförmedlingens regi, är över. Det räcker inte med en sekreterarkurs, den personliga kemin ska stämma också.
På nätet finns matchningssajter där vi kan söka efter partners som passar våra egna krav, långt ner på detaljnivå som "gillar långpromenader" eller "tänder på ögonbindlar". Och det är en mångfald av nätverk som erbjuds, den mest omtalade på senare tid är "otrohetssajten" Victoria Milan, som ger gifta människor chansen att hitta någon likasinnad att vara otrogen med...
Händigt värre. Och så där håller det på. Vedstapeln "samhället" kommer antingen att bli mer kompakt och välsorterad än någonsin när vi får möjlighet att finkalibrera vårt sällskap. Eller så börjar den snart skälva i grunden.