Fidel Castro är död och det ger ett rejält eko i den politiska debatten. Men eftermälet följer det givna mönstret. Högerinriktade tjuter om att han var en stygg diktator och gnäller över att svenska medier visar undfallenhet inför hans kommunistisk terror – medan vänstern med vibrerande röster hyllar revolutionären, understryker att landet har en jämförelsevis hög välfärd och att de demokratiska bristerna nog egentligen är USA-imperialismens fel. Antingen är Castro en stor man, eller en elak gubbe.
Det verkar vara uteslutet att försvara positionen att han faktiskt var både ock. Elakhet utesluter inte storhet. Det är ju faktiskt två egenskaper som låter sig kombineras utmärkt för den som vill vara ledare under svåra omständigheter.
Denna kombination av gott och ont gäller också Kuba som land. Landet är ett fängelse som folk flyr från, men också ett välfärdssamhälle som jämfört med andra länder i regionen är fantastiskt. Men detta är svårt att se för dem som är ideologiskt tränade i att se bara en sida av ett fenomen. Men både Castro och Kuba bör tas som exempel på att det vi ofta uppfattar som väsensskilt – höger och vänster – kan ha gemensamma element.
Fidel Castro var från början mer nationalist än kommunist. Han var det som brukar kallas för ”nationell vänster” – någon som vill sociala reformer för att stärka folket OCH nationen. Att han till slut blev kommunist berodde mest på att USA bekämpade hans regim och därmed drev honom i famnen på Sovjetunionen. Det som hände i Sverige på trettiotalet var något liknande.
Socialdemokratin började blanda sin socialism med nationella inslag – det som blev drömmen om folkhemmet. Men vår nationalism var av tradition internationellt inriktad – vi har som ett litet exportberoende land haft öppna gränser för kapital och idéer, men varit lite mer sparsmakade när det gäller import av arbetskraft.
Vi har dessutom inte haft ett grannland som hela tiden väntat på rätt tillfälle att invadera oss, mörda våra ledare eller utsatt oss för ekonomisk blockad på samma sätt som Castros Kuba. Därför har de demokratiska rättigheterna varit mer respekterade hos oss, förutom vid extrema tillfällen, som under andra världskriget, eller när det gällt partier som varit underställda elaka grannländer som vänsterpartiet under värsta Sovjettiden.
Castro kanske mer är att betrakta som en modern Jakobin, som kämpar för folkets frigörelse genom att vilja sprida kunskapens ljus till alla, bjuda på gratis baseboll och understundom avrättat politiska motståndare. En man i upplysningens tjänst, helt enkelt, en position som likt franska revolutionärer på 1700-talet önskar främja läskunnigheten hos allmogen – men också gärna brukande giljotin för att hålla ordning på frigörelsens fiender. Vilket leder till frigörelseprojektens dilemma: Hur skapa verklig frigörelse genom att trampa på friheten? Hur ta makten med våld och samtidigt behålla den utan våld?
Att det är svårt vittnar Fidel Castros gärning om. Han blev en karismatisk revolverman som symboliserar revolutionens nödvändighet – och omöjlighet.