Det finns flera tänkbara förklaringar till att socialdemokrater är så ängsliga inför vinstdebatten. En är vanans makt. Vi studsar inför tanken att någon ska kunna tjäna pengar på vård, skola och omsorg därför att vi ännu inte vant oss vid att även det är en typ av tjänster som kan handlas som vilken grusleverans som helst. Vi tycker det är naturligt att skattebetalarna beställer stationsbyggnader, inköper skolbänkar, betalar för att landsvägen ska plogas och landstormen få bössor. För så var det på farfars tid. Men sjukvård, är inte det något som landstinget ska sköta? Och skolan går det att få göra vinst på, om det är själva byggnaden vi pratar om, eller läromedlen, eller skolskjutsarna. Den som levererar skrivtavlor och datorer förstås. Men själva pedagogiken?
En annan förklaring till grälet om vinster i välfärden är att vi egentligen ser ett slagsmål om vem som ska få nöjet att kontrollera det välfärdsindustriella komplexet. Det är en stor apparat med vars hjälp det går att tjäna pengar. Vare sig det handlar om privata eller offentliga aktörer vill de gärna driva en välfinansierad och efterfrågad verksamhet. En vägentreprenör i Kalix skiljer sig därvidlag inte från en kommunalt anställd lokalvårdare i Västerås. Bägge vill ha sin försörjning kvar. Och hittar de argument som krävs för att säkra sin andel av skattebetalarnas insatser.
En tredje förklaring är att det här handlar om manligt eller kvinnligt. Hur är det, visst är RUT förskräckligt, ROT ok. Städa upp vår egen skit ska vi göra själva, men snickra en solveranda går att leja bort till ett profithungrigt byggbolag. Det kvinnliga handlar om "den lilla världen", om själva livet, om barn och sjuka, gamla och hjälplösa, det som bygger på empati och omsorg, om "mjuka" och inte "hårda" värden. Och sånt ska inte ut på en marknad. Känslor ska inte kommersialiseras. Det ska skyddas av stora mjuka gemenskapens ulliga bolster.
Samma kritik fanns en gång mot exempelvis utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen. Då var det ofta konservativa på högerkanten som motsatte sig att kvinnor skulle anställas av kommunen för att sköta detta på det "naturliga" sättet hemma i stugan. Det som gällde själva livet skulle inte offentlig sektor och politikerna sätta tänderna i. Det gällde att skydda familjen, den naturliga gemenskapens urcell.
Idag är det vänstern som tagit över tanken att kvinnogöra måste skyddas från den stora världens glupande predatorer. Kvinnor ska inte gå hemma, de ska jobba i kommunen, kvinnor ska inte heller göra sånt som kan säljas på marknaden. Barnens rosiga kinder är bara äkta om de inte uppkommer av hemmafruns omsorg, eller riskkapitalbolagets elaka rationaliseringar, utan av den kommunala omsorgens autentiska välvilja.
Det är helt enkelt en gammal hederlig fördom att fruntimren ska ta hand om barn och gamlingar, medan galten är ute och plogar åkern eller snickrar på lidret. Far ror. Mor är rar. Det som kan köras hem med traktor eller kan säljas på Blocket, det går det bra att handla med, även för riskkapitalister. Men barn och sjuka, eller ännu värre, sjuka barn, ska skötas medelst echtes välgörenhet, i statens hägn.
Jag tror att socialdemokratin gör klokt i att göra upp med den förlegade synen. Kom ihåg vad förre partiledaren Håkan Juholt sade i en av sina mest bejublade passager i sitt linjetal: "Att arbeta inom skolan, vården och omsorgen - måste bli ett statusjobb." Vi kommer inte i framtiden att kunna förlita oss på någon slags kollektiv Florence Nightingale-inställning hos dem som arbetar i offentlig sektor."