I tidningen Arbetsvärlden läser jag att 2015 går till historien som det fredligaste året på svensk arbetsmarknad sedan Medlingsinstitutet inrättades år 2000. Inte en enda arbetsdag gick förlorad på grund av strejk eller lockout i centrala förhandlingar. I endast två fall behövde medlare kopplas in vid förbundsavtalsförhandlingar.
I fyra lokala konflikter, som handlade om krav på kollektivavtal, förlorades sammanlagt 67 arbetsdagar.
Inräknat alla typer av arbetsnedläggelse gick sammanlagt 234 arbetsdagar förlorade på grund av stridsåtgärder på arbetsmarknaden 2015, vilket är den lägsta siffran sedan Medlingsinstitutet skapades.
Resultatet är ett gott betyg åt den svenska kollektivavtalsmodellen. Det kan mullra och bullra i förhållandet mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Men i nästan samtliga fall blir man överens vid förhandlingsbordet, utan att behöva tillgripa någon form av stridsåtgärd.
Denna modell har också skapat en stabilitet på svensk arbetsmarknad som är till gagn för hela den svenska samhällsekonomin.
Fakta talar för sig själv. Sverige har just nu den fjärde starkaste tillväxten och investeringstakten bland EU:s medlemsländer. Tittar vi på sysselsättningsgraden (hur stor andel av befolkningen i åldern 15-74 år som är sysselsatt) ligger Sverige i Europatoppen.
1. Island 76,9 procent
2. Schweiz 72,2 procent
3. Norge 68,4 procent
4. Sverige 66,2 procent
5. Nederländerna 65,5 procent
6. Tyskland 64,8 procent
7. Storbritannien 64,6 procent
8. Danmark 63,8 procent
9. Estland 63,3 procent
10. Österrike 62,8 procent
(Källor: Eurostat och Näringslivets ekonomifakta)
Sysselsättningsgraden bland EU:s 28 medlemsländer är i genomsnitt 57,6 procent. I Sverige är alltså denna siffra nästan nio procentenheter högre. Det betyder inte att Sverige saknar problem eller utmaningar. Till exempel är arbetslösheten bland utrikes födda klart högre än dem som är födda i Sverige.
Men det finns ingen anledning att köpa domedagsprofeternas och dysterkvistarnas mörka beskrivningar av läget i landet. Integreringen av de nyanlända i samhälls- och arbetslivet kommer att kräva extraordinära insatser i jobb- och utbildningspolitiken, som Håkan A Bengtsson skriver på ledarplats i webbtidningen Dagens Arena. Men den kan inte tas som intäkt för att byta arbetsmarknadsmodell och lagstifta om lägre minimilöner, som en del borgerliga partier är inne på.
Redan i dag finns dessutom mycket generösa subventioner för alla arbetsgivare som är beredda att anställa nyanlända eller ungdomar.
Så kallade instegs- och nystartsjobb innebär att arbetsgivare som anställer den som är ny på arbetsmarknaden kan få stöd motsvarande hela eller dubbla arbetsgivaravgiften – en mycket förmånlig rabatt på lönekostnaden.
Till detta ska läggas att den svenska modellen erbjuder arbetsgivarna stora möjligheter att pröva arbetstagare som man känner sig osäker på.
Det finns goda (kanske rentav för flexibla) möjligheter till både provanställningar och visstidsanställningar för den arbetsgivare som inte vill göra en tillsvidareanställning på en gång.
Det betyder dock inte att regering och riksdag kan sitta nöjd. De kommande åren kommer att behövas ordentliga satsningar på offentliga beredskapsjobb, lönebidragsanställningar i den ideella sektorn, yrkesutbildning och annan klassisk arbetsmarknadspolitik för att undvika ett växande utanförskap.
Men det finns inga rimliga skäl att använda migrationen som argument för att skrota en i grund och botten väl fungerande arbetsmarknadsmodell.