Få vill hurra för Thatcher
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Just han blev ju något av den evige partisekreterare. Det är också främst i den rollen han är ihågkommen, trots att han även hann vara både socialminister och utrikesminister. Sten Andersson kom nästan att förkroppsliga ämbetet. Påhittig, charmerande och inte så lite demagogisk. En torgmötenas och de lustiga anekdoternas mästare. Han kunde få vilket gråmulet partimöte som helst att tända.
Utan tvivel la han under sina tjugo år ribban högt för sina efterträdare. Ingen av dem har heller riktigt förmått fylla ut rollen på samma sätt, oavsett om de hetat Linde, Stjernkvist eller Ulvskog. Om Ibrahim Baylan har det nu sagts att han är ifrågasatt av "partivänstern." Min enkla fråga: Vari skulle den bestå, 2009?
Kring förra sekelskiftet fanns det en anarkistisk strömning runt Hinke Bergegren som ifrågasatte parlamentarismen, några decennier senare gällde det revolution eller ministersocialism. Och marxister som Georg Branting ville ännu i början på 1930-talet inte acceptera att kapitalismen kunde reformeras.
Lika försvunnen som dessa anarkister och renläriga marxister är också den falang som på sjuttiotalet drev på för radikalare u-hjälp och ville socialisera banker och läkemedelsföretag. EU-motståndet inom partiet är heller ingen källa till splittring eftersom det i praktiken gett upp.
Det är snarare uppgivenhet och ideologisk vilsenhet som är Ibrahim Baylans problem än en partivänster utan både alternativ och profilerade ledare.
Hundra år sen storstrejken, sjuttio sen vinterkriget, femtio sen Ingos seger över Floyd och lika många sen ATP-reformen röstades igenom i riksdagen. Det saknas verkligen inte jämna årtal att uppmärksamma i år. Är man av den morbida läggningen kan man säkert också fira att det är trettio år sen Margaret Thatcher kunde inleda sin revolution från höger.
En revolution som även tvang labourpartiet att förvandla sig till oigenkännlighet. Det parti lett av Tony Blair som slutligen återkom till makten 1997 var ju ett helt annat parti, ideologiskt och i sitt förhållande till facket, än det som förlorade 1979. Firad den 8 mars har hon veterligen aldrig blivit och några feministiska böjelser har hon heller aldrig visat.
Sett från vänster hade Järnladyn väl knappt några sympatiska åsikter överhuvud taget. En viss motvillig respekt för hennes mod och beslutsamhet kan jag dock känna. Och att hon vägra hoppa framför Stina Dabrowskis kamera kommer jag alltid att hålla henne räkning för.
För övrigt är det mesta om den moderna kvinnan redan sagt. Till exempel av DN-kåsören Red Top: "Kvinnor ska vara jämlika , men gärna också en smula urringade."
Men kvinnor brukar ju sällan bli svarslösa. Och jag låter mer än gärna Sickan Carlsson få sista ordet: "Män beundrar gärna kvinnor. Bara de inte är i samma bransch."