Vem minns mannen som sköt ihjäl sig själv på Syntagma-torget i Aten? Vem minns de trettio jordgubbsplockarna som blev skjutna av sin arbetsgivare när de begärde att få sina löner? Hur länge sen var det som Marfin Bank brann och tre människor dog?
Blev det någonsin några stora rubriker när grekisk polis stormade butiker ägda av invandrare, när glasrutorna krossades, när de rasistiska slagorden skreks? Vad blev reaktionerna när tre studenter brann inne för att de eldade med ved sedan elräkningarna blivit omöjliga att betala?
Med sin nya bok ”Kaos” (Atlas, 2013) skriver Alexandra Pascalidou Greklands nutida historia tydligare än någon annan hittills. Kanske är det för att hon själv bodde där under 2000-talets gulddagar när Grekland levde högt i OS-glansen på lånade pengar från EMU.
Pascalidou lämnade Grekland ungefär samtidigt som tillväxten, som legat stadigt på fyra procent under perioden 2000–2008, började sjunka. Kontrasten mellan den tidens glansdagar och dagens kris blir brutal.
En stor förtjänst med hennes bok är den historiska summeringen. Datum efter datum, år efter år, minnesnoteringarna över generalstrejker och åtstramningspaket sträcker sig svart på vitt över flera sidor.
Det har gått fem år sedan luften gick ur Greklands ekonomi. Fem år av demonstrationer, nedskärningar och människoöden i spillror. När socialdemokratiske Pasok vann valet 2009 var det under slagordet ”Pengar finns”. Dock visar det sig att den avgående konservative regeringen har mörkat enorma budgetunderskott.
Så rasar ekonomin samman. Idag betalas fastighetsskatten tillsammans med elräkningen och 300 000 greker är utan el.
Flerbarnsfamiljer lämnar in sina barn till skattemyndigheterna i protest när de inte längre har råd att ta hand om dem själva. Bantningsgurus föreslår att grekerna ska äta vindruvor och att de därigenom kommer få i sig all näring.
Var slutar bantningen och var börjar svälten? frågar sig Pascalidou.
En annan förtjänst är alla röster som lyfts fram. Hårdast av alla är den man som menar att en junta vore den enda räddningen. ”En militär som styr upp kaoset och avrättar stöldsyndikatet mitt på Syntagma-torget”.
Grekland lever i en IMF-diktatur. IMF som är ett av få FN-organ som inte värnar mänskliga rättigheter och demokrati.
För Grekland har medicinen varit att stympa välfärdsstaten, sänka lönekostnaderna, strypa arbetsrätten, privatisera, avreglera och sälja ut. Vän av ordning noterar kanske att det liknar det svenska systemskiftet, bara det att den svenska regeringen valt lite vänare ord och satt rubriken ”vi tar ansvar” på stålbadet.
Genom historien har vi sett vad stålbad gör med människor.
I Grekland ligger längtan efter totalitära system nära till hands. Och ordnar de det inte själva med hjälp av till exempel nazistpartiet Gyllene Gryningen, som redan kontrollerar stora delar av polisen, så kanske IMF kan ordna det.
Ett av kraven för det tredje ”räddningspaketet” var att försvaga parlamentets ställning och överlåta makten till regeringen med finansminister Yannis ”Slaktaren” Stournaras i spetsen. Det brukar kallas inte kallas demokrati längre när det är tjänstemännen som styr.
Mannen som sköt ihjäl sig själv på Syntagmatorget den fjärde april 2012 hette Dimitris Christoulas och efterlämnade ett brev där han manade till uppror mot regeringen.
Jordgubbsplockarna som sköts var bara ett fåtal av de hundratals bangladeshare som i mer än ett halvår väntat på att få betalt, 23 euro om dagen var lönen som de aldrig fick. Skottsalvorna upphörde efter 20 minuter och ambulanserna kunde komma fram till blodbadet.
De tre innebrända studenterna fick begravningen betalda av staten.
Hur hanteras denna information? Kan vi börja mäta IMF:s besparingar i blod? Kan vi börja räkna nedskärningar i antal som svälter? Helt klart är sparpaketen i Europa ett av vår tids mest tystlåtna krig. Befälhavarna arbetar för Trojkan: EU-kommissionen, ECB och IMF.
Pascaloidou skriver det rent ut med sydeuropéernas ord. Övervakningen av åtstramningspolitiken är inget annat än en invasion. I dag lever 38 procent av grekerna under fattigdomsgränsen.
Även om detta kallas för Europas inbördeskrig enbart i symbolisk mening så måste frågan ställas: Hur många fler ska behöva dö?