EU-väljare utan illusioner
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Osvuret är fortfarande bäst, men EU-valet om en vecka tycks inte bli det genombrott för SD som många befarat och de själva hoppats på.
Man kan undra varför. I Danmark och Norge är ju högerpopulistiska partier väl etablerade sen länge och förutsättningarna kan ju inte vara så värst annorlunda där.
Men Danmark har haft sin Mogens Glistrup, sin Pia Kjaersgaard och Norge sin Carl I Hagen. Och jämförd med demagoger i deras viktklass är Jimmie Åkesson trots allt rena lättviktaren.
Det kan våra etablerade partier prisa sin smala lycka för. De som känner sig lockade av högerpopulismens enkla budskap brukar vara människor som känner sig politiskt frustrerade, hotade eller bortglömda av kultureliten. Och såna väljare finns det många av även i detta land, det vore naivt att inbilla sig något annat.
Ett viktigt val - jodå, jag håller med. Fast som ett "riktigt" val kommer nog ett val till EU-parlamentet ändå aldrig att kännas.
Rösträtten är mig dock alldeles för dyrbar för att slarvas bort på sofflocket. Och stämningarna jag upplevde i den grå gryningen utanför Good Hope Center i Kapstaden den 27 april 1994, den morgonen då Sydafrikas svarta andäktigt köade i timmar för att första gången få rösta, har dessutom gjort mig allergisk mot allt vad valskolk heter.
Den morgonen var en nyttig påminnelse om rösträttens betydelse för människor som aldrig haft den.
EU-skeptiker har jag dock varit så länge jag minns. Ända sen den tid då det hette EEC faktiskt. Jag misstänkte att det skulle innebära slutet för vår alliansfrihet och lägga grimma på arbetarrörelsen och den synen har jag i grunden förblivit trogen. Och med åren tyckt mig få bekräftad dessutom.
Men efter snart femton år som medlemmar får man ju böja sig för faktum, försöka gilla läget och trava i väg till vallokalen som om man trodde det verkligen betydde något.
Med hjärtat till vänster faller onekligen somliga alternativ bort av sig själva. Moderaterna, gamla eller nya: Inte att tänka på. KD och Centern betraktar jag som i stort sett obehövliga partier och Folkpartiet vore i mina ögon ett alternativ bara om listan toppades av Hans Blix.
Marit Paulsens vardaglighet var en attraktion för tio år sen, nu låter hon alltmer som en imitation av sig själv. Och att Lars Gustafsson kungör att han ska rösta på Piratpartiet är för mig snarare ett skäl att inte göra det.
Några illusioner om "ett rödare Europa" inom EU:s ramverk vill jag inte vara med och sprida. För en s-röst talar därför - bortsett från en sen 1968 obruten tradition och att Mona Sahlin kan vara värd lite uppmuntran efter ett minst sagt motigt halvår - främst risken att Moderaterna skulle kunna bli största parti.
Den triumfen unnar jag dem inte och vill därför helst inte bidra till den heller.
Å andra sidan är jag visst skyldig Sören Wibe ett kryss sen EU-valet 1995 - då han kandiderade för Socialdemokraterna - så det kanske blir det som avgör till sist ...