Det EU som tilldelas Nobels fredspris, ett pris som ska gå till den som arbetat för förbrödring mellan folk, är samma EU som nu dömer en generation greker till skuldslaveri och arbetslöshet. Det är en fredspristagare vari vi ser folkvalda regeringar underordna sig den icke valda trojkans dekret, som upphäver kollektivavtal och demokratiska beslut, som beordrar privatiseringar och lönesänkningar; vari vi ser teknokrater ersätta demokrater i land efter land, alltmedan gatorna i Madrid, Lissabon och Aten fylls med hundratusentals protesterande. Jag funderar på vad de tycker om detta fredspris, eller på vad som rör sig i huvudet på den mamma, som jag nyligen läste om, som tvingats lämna sin dotter till barnhem för att hon inte kunde föda henne längre och sedan får höra Angela Merkel förvägra grekisk skuldlättnad med motiveringen att det måste göra ont. Tänker hon att EU förbrödrar eller knyter hon näven?
Nobelkommittén har inte folkens perspektiv utan eliternas. Och dessa eliter vill de uppmuntra. En signaleffekt talar den om. Men uppmuntran är just vad EU-lederna inte behöver. De är självgoda nog ändå, även utan ett fredspris i fickan. Och deras självgodhet håller på att störta Europa i fördärvet, förstöra miljoner människors drömmar och underminera den politiska stabiliteten. För vem kan idag förutse var de knutna nävarna riktas? 22 procent av de grekiska väljarna uppger nu att de har förtroende för fascistledaren. Därför är tidpunkten illa vald.
Lika illa är att Nobelkommittén accepterar EU:s officiella historieskrivning. Enligt denna är historien enkel och fylld av fredsivrande statsmän i Europatankens tjänst. Män som insåg att för att kriga behöver man kol och stål. Och då de var goda och kloka och ville säkra freden, beslutade de om överstatlig kontroll av kol- och stålproduktion. Resultatet blev Kol- och stålunionen, och eftersom det är embryot till EU följer att EU är ett fredsprojekt.
I denna, EU:s officiella, historieskrivning finns inte plats för en Adenauer som drömmer om att återupprätta det tyska kolonialväldet och ser västeuropeisk integration som en metod för att återskapa tysk styrka; eller en Schuman som talar om folklig förbrödring men samtidigt beordrar krig i Indokina; Plevenplanen om upprättandet av en gemensam europeisk armé skyndar man av förklarliga skäl förbi.
Inte heller ställs frågan: varför var Kol- och stålunionen nödvändig? Segrarmakternas ursprungliga plan för Tyskland hade ju varit att omvandla landet till ett jordbruksland utan armé och med minimal industriproduktion. Så, varför behövdes överstatlig kontroll över kol- och stålproduktionen?
Svaret är att när kalla kriget började ta form, övergav USA denna plan. Istället beslutade man att integrera de västligt ockuperade zonerna i det västliga stormaktsblocket. Och här kommer den känsligaste punkten för EU:s historieskrivare: mycket tyder på att Stalin för Tyskland ville se en österrikisk lösning: återförening, avmilitarisering och permanent neutralitet. Vi kan inte med säkerhet veta att det i slutändan skulle ha kunnat bli så. Men klart är att USA inte ville pröva denna väg. Det kan alltså ha funnits en alternativ framtid för det tyska folket, där det inte hade behövt leva åtskilt av en järnridå i fyrtio år. USA föredrog dock att återupprusta Västtyskland. Men Frankrike kunde endast acceptera detta under förutsättning att kol- och stålproduktionen ställdes under överstatlig kontroll samt att den västtyska återupprustningen ställdes under liknande överstatlig kontroll. Kol- och stålunionen löste det förstnämnda, medan Plevenplanen var tänkt att lösa det senare. Det är återupprustning och kallt krig - inte en allmän fredssträvan - som är EU:s historiska vagga. Priset kan ha varit att Tyskland delades i fyrtio år.
Att legitimera en historieskrivning som inte är sann är inte i linje med Nobels sista vilja, lika lite som att understödja en europeisk elit som är i färd med att skapa en social katastrof är det.
Visst kan man ändå tycka att EU förbrödrar och att sextio år utan krig bör belönas. Men till syvende och sidst finns ett reellt existerande EU och ett testamente att förhålla sig till.
Nobel ville att fredspriset skulle tilldelas den som verkat "för avskaffandet eller minskningen av stående arméer". Nobelkommittén har i år belönat en union som i sin grundlag skriver att "medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet".
Det var om förbrödring mellan nationer, inte mellan vapenkrämare som Nobel skrev. Det var nedrustning, inte upprustning som Nobel ville belöna.
Nobelkommittén följer inte Nobels sista vilja. EU är en ovärdig pristagare.