Det skolan längtar efter i dag är en smula arbetsro och trygga arbetsformer och inte ständigt nya reformer. Istället för att bygga upp skolan ökar utanförskapet. Grundläggande för en väl fungerande måste vara att göra en skola för elevernas behov. Inte en ministers.
I dag åtgår kraft till att komma till rätta med de växande problemen av likgiltighet som drabbat ett område, där pengar saknats för bland annat läromedel, för att hålla klassernas storlek på en rimlig nivå och för resurspersoner som kan stödja elever med svårigheter. Det är självfallet av vikt att skolans kvalitetsmål klaras. Här finns mycket i övrigt att önska.
Många elever på grundskolan och i gymnasiet har kämpigt att klara sina studier med godkända betyg i de viktiga basämnena svenska, engelska och matematik. Svårigheterna har gjort att allt fler elever hoppar av den frivilliga gymnasieskolan. Var femte elev väljer den vägen.
Det är en utveckling som oroar. Det krävs ordentliga insatser för att ge det stöd som måste till för att eleverna också ska klara sina studier. Den utslagning som sker känner vi grundorsakerna till. Kraftfulla insatser till förändringar tycks ändå utebli.
Det är alltid en balansgång när studiemål och krav ska läggas fast. Å ena sidan är det viktigt att kvalitén på undervisningen och kraven i utbildningen inteåsidosätts. Å andra sidan är ingen av oss stöpt i samma form. Det som går lätt och enkelt för en person kan vara oöverstigliga hinder för en annan.
Dagens samhälle kräver dessutom hög kompetens hos dem som kommer ut från skolan. Kraven ökar ständigt och i takt med den snabba teknik-och samhällsutvecklingen.
Utslagningen i skolan har nått nivåer som vi aldrig skulle tolererat för bara några decennier sedan. Och aldrig i vuxenvärlden. I dag är det tyvärr alltför många ungdomar som lämnar skolan desillusionerade och kanske med psykisk ohälsa i bagaget. .
Inte sällan talas friskolans lov, där friskolepengar tar resurser från de kommunala skolorna och om återupprättandet av den gamla betygs- och diciplinskolan. Men något som inte fungerade på 1950-talet lär inte fungera bättre 2013. Däremot sägs det mindre om en skola som ska vara lika för alla oavsett om det är en kommunal skola eller en friskola.
Orättvisorna ökar snabbt mellan friskolorna och de kommunala skolorna.
Allt tyder på att segregationen växt i samma takt som friskolorna blivit flera. Andelen barn med utländsk bakgrund ses knappt i populära friskolorna medan antalet svenska barn har minskat i invandrartäta kommunalt drivna skolor.
Utbildningsminister Jan Björklund talar mångfaldens välsignelse, men borde istället ta ett grepp över det faktum att alltför många av landets skolor har för stora klasserna, för få lärare med behörighet medan vuxennärvaron i skolan i övrigt är alldeles för låg. Bristen på resurser drabbar så klart de redan svaga eleverna allra mest.
Ingen skola blir bra genom utsortering, mätning och rangordning och att man gör skolan till en affärsbransch i stället för en gemensam angelägenhet.