LEDARE: Ett val med flera förlorare

För Gordon Brown och Labour blev valet den motgång som alla opinionsmätningar, och alla experter profeterat om. Inte helt beroende på Browns tillkortakommande. Han kan knappast jämföras med sin företrädare, den politiskt smidige Tony Blair, snarare som än mer kameral och något tråkig person. Ändå aldrig underskattad som politiker. Inte minst som finansminister och andre man i Tony Blairs regeringar under tio år.
Men efter 13 år med Labour vid makten ville väljarna se något nytt, men vad man lyckades med var att skapa större politiskt oreda. Detta i ett land med växande problem.

I dagsläget är det svår att sia om hur den framtida politiska kartan i Storbritannien kommer att se ut. Sannolikt, och troligt, är att Gordon Brown gjort sitt och tvingas avgå som premiärminister och labourledare och att David Cameron med hundra nya parlamentsplatser i ryggen kan bilda en minoritetsregering. Sedan är frågan hur länge en minoritetsregering kan överleva. Förutsättningarna har historiskt låga odds.
Senast Storbritannien hade en minoritetsregering var 1974. Då dröjde det bara några månader innan det blev nyval.

Den stora fråga i brittiska media just nu är om Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg vill stödja en konservativ regering, eller om han lutar sig mot Labour. Vad gäller det senare är det mycket beroende på om Gordon Brown håller sig kvar som partiledare. Clegg vill se en ny labourledning och han vill självfallet, med tanke på utfallet för Liberaldemokraterna i valet, se en reform av det brittiska valsystemet som alltid missgynnar de små partierna.
Liberaldemokraterna ser Sverige som ett föredöme vad gäller rättvis fördelning av mandat och röster, alltså någon form av proportionellt valsystem. Detta istället för dagens enmansvalkretsar, där den som får flest röster också vinner allt. Kanske, kanske finns det stöd från Labour för en sådan reform.

Att högerns David Cameron lyckats så väl beror framför allt på att han reformerat sitt konservativa parti. Något som i mycket påminner om hur Moderaterna gjort här hemma. Delar av den djupblåa konservatismen har sorterats ut från partiet. Man har öppnat för en agenda, där jämställdhet och jämlikhet fått en mer framträdande roll. Även om EU-motståndet fortsatt är starkt i det konservativa partiet.
Dessutom har man fått extra kredit på grund av Gordon Browns något buffliga framtoning. Trots att Brown, med snabba åtgärder, visade att han fortfarande hade grepp om den ekonomiska politiken i samband med den världsekonomiska krisen, fick han inte tillbaka det förtroende som Labour så väl hade behövt i detta val.
För Labour blir det nu att starta om. Liberaldemokraterna kommer att sälja sig dyrt om de ska gå i koalition med Labour. Och då med ett Labourparti, där Gordon Brown inte längre är ledare.
Den regeringschef som kommer, och allt talar för David Cameron, får förvisso ingen lätt uppgift. Budgetunderskottet i den brittiska ekonomin uppgår till nästan ofattbara 1 800 miljarder kronor, ungefär vad Grekland brottas med just nu.
Att åtgärda detta strukturella underskott blir den stora framtidsfrågan. Det blir tuffa sparbeting som kommer att drabba vanligt folk i deras vardag och kanske skapa motsättningar. Människor kommer att förlora sina jobb och åtstramningarna kommer att drabba många brittiska medelklasshushåll.
Med en minoritetsregering är det upplagt för nyval om något år.

Ledare: Ett val med flera förlorare