Världsekonomin haltar fortfarande och stat efter stat faller i efterskalvet av den ekonomiska kollaps som en stor del av världen drabbades av 2008. Teknokrati införs i flera länder under förevändningen att det är den enda lösningen och marknadens krav går till mötes för att “rädda" det som finns kvar. De regleringar av marknaden som införts sedan krisen är huvudsakligen kosmetiska och i Sverige förbehåller de sig alltjämt till arga utlåtanden från finansministern, utan att efterföljas av en konsekvent politik. Vi vet å andra sidan inte vilka som finansierar den moderata organisationen men kan däremot med säkerhet fastställa att moderata politiker och riskkapitalbolagtoppar (se Carema) hoppar mellan positioner i de respektive organisationerna.
Bankernas och riskkapitalisternas monstruösa springnota får medborgarna ta. Samtidigt som antalet miljardärer ökat och de som sedan tidigare förvärvat enorma förmögenheter blivit än rikare så reses krav på skattesubventioner och avregleringar till förmån för desamma. Samtidigt som demokratiska stater pungslås och människor går på knäna till följd av tilltagande arbetslöshet, egoism och följaktligen social regression.
Världen är rikare än någonsin men ändå tvingas man vända på vartenda öre i skola, vård, omsorg och kultursektor. Samhällsklimatet blir hårt och de som får dela på bottenskrapet ställs i konflikt mot varandra för att dölja det verkliga problemet. Under efterkrigstiden genomfördes enorma välfärdssatsningar, trots att förutsättningarna var många gånger sämre än i dag. Det säger något om den enorma förskjutning av den ekonomiska makten och viljeriktningen inom det ekonomiska systemet som har ägt rum sedan dess.
I dag spekuleras det vilt, profit görs på andras arbete utan egen insats och börshajar i dyra kostymer profiterar på livsmedelsunderskott som drabbar hundratusentals människor. Därefter görs vinst på vinst och vinst på förlust i ett system som är så invecklat att det knappt går att begripa. En ekonomisk koloss, administrerad av ett fåtal med makt att fatta beslut om samhällsutvecklingen rakt över huvudet på medborgarna.
Den ekonomiska maktkoncentrationen är markant när det gäller förmögenheterna, även i vårt land. Fem procent av de som kunde urskiljas som aktieägare i Sverige december 2010 ägde 79 procent av landets aktieägarförmögenhet. Merparten av Sveriges befolkning är fortfarande för sin försörjning beroende av lönearbete även om arbetets karaktär förändrats och industrins andel av sysselsättningen minskat till förmån för tjänstesektorn. Konflikten mellan arbete och kapital består alltjämt och det får effekter på det politiska planet.
Som nyvald ordförande för arbetarekommunen i Arvidsjaur har jag hamnat i en situation där kommunpolitiken ställs till sin spets: ständiga besparingskrav - för det finns helt enkelt inte pengar. Därför är det lätt att som kommunpolitiker bli inskränkt i sitt synsätt och förkasta allt vad ideologi heter. Men situationen i landets kommuner och landsting måste sättas in i ett större perspektiv. Resursbristen har inte i grunden lokala orsaker utan är en följdverkan av ett ekonomiskt system där profiten fördelas ojämlikt; där civilisationens framsteg och den sociala utvecklingen underordnas en snäv tillväxtdoktrin. För det rådande systemet ställer krav på att man följer marknadens diktat, tillgodoser den ekonomiska elitens behov för att ha några slantar över för att klara balansräkningen inom välfärden.
Det positiva är att det rådande systemet inte är någon naturlag. Det finns ingen helig sten som föreskriver kapitalism och i gemenskap som medborgare kan vi åstadkomma en förändring.