I dag minskar befolkningen i så gott som hälften av Sveriges kommuner.
Människor flyttar dit jobben finns eller till den kommun som har högskoleutbildning. Ofta är det samma kommuner. Vi samlas allt mer i de stora arbetsmarknadsregionerna medan glesbygden sakta dör. Flyttlassen går.
Trots höga ambitioner i de små kommunerna, som saknar egen växtkraft, är det svårt att upprätthålla en god service till kommuninvånarna.
Pengarna räcker helt enkelt inte för att klara alla åtaganden. Vi ser det på skolans område, vi ser det när det gäller vård och omsorg av våra äldre, men också när det gäller att stödja de svagaste i samhället.
Storstadskommunerna har generellt en billigare kommunal service prissatt per invånare än sina sämre lottade kolleger i utflyttningskommunerna. Här har skattebasen minskat på grund av utflyttning samtidigt som behoven av en bra barnomsorg, en bra skola och en bra äldrevård är lika viktig här som i alla andra kommuner.
Det finns självfallet en smärtgräns för möjligheten att höja kommunalskatten. Särskilt när det är en skatt som slår hårdast mot dem med den lägsta inkomsten. Det ekonomiska balanskraven parat med nya statligt reglerade åtaganden har till viss del skapat dagens situation.
Problemen fortsätter. Inte minst beroende på den demografiska utvecklingen. De äldre blir allt fler medan människor i produktiv ålder minskar. Marginalerna är inte sällan ytterst små från en hygglig ekonomi till en ekonomi i obalans. Detta är oroande i ett framtidsperspektiv, då vi vet att åldersboomen fortsätter.
När det gäller jobben framgår också att det framför allt är inom den privata tjänstesektorn som efterfrågan på jobb är som störst. Detta är en sektor som är lågt utvecklad i glesbygd och i våra skogslän.
Den regionala obalansen har därmed förstärkts. Det finns heller inga tecken på förändring. Hela Sverige har inte lika villkor.
Många av de gamla industrilänen har drabbats av högre arbetslöshet och lägre sysselsättningsgrad än riksgenomsnittet. Vi känner igen trenden från vårt eget län. För vad som skett under de senaste decenniet är att antalet sysselsatta inom tillverkningsindustrin minskat medan antalet jobb i tjänstesektorn ökat.
När människor flyttar är det framförallt unga som ger sig av.
Befolkningsminskningen i glesbygd är som störst i åldrarna 16 till 29 år. En bister verklighet i allt fler kommuner. När skattebasen minskar blir förutsättningarna att upprätthålla en väl fungerande samhällsservice självklart sämre.
Snabbt ökar så skillnaderna mellan in- och utflyttningskommunernas förutsättningar att ge sina invånare ett hyggligt liv och en godtagbar service. Skolor läggs ner, bussen slutar gå och förutsättningarna för en trygg äldrevård urholkas.
Idag lider vissa av landets regioner av växtvärk medan många lider av att allt fler i produktiv ålder flyttar ut. På det ena hållet får vi en överhettad bostadsmarknad med bostadsbrist, men också brister vad gäller utbyggnad av förskolor, skolor och kommunikationer. På det andra hållet tvingas man riva lägenheter och skolor stängs och livsmedelsbutiken slår igen. Bussen slutar gå och tågen stannade för länge sedan.
Problemet är att Sverige är ett geografiskt stort och glest befolkat land. 9,5 miljoner invånare på nära 450 000 kvadratkilometer. Så att råda bot på obalanserna är inget som skulle klaras i en handvändning.
I stället tvingas allt fler gilla läget.
Staten satsar och ska satsa nya miljarder för förbättrade kommunikationer och transporter, vilket är välbehövligt, men man är sent ute. Detta i en tid då snabba och effektiva transporter, liksom goda kommunikationer för arbetspendling, blivit ett avgörande konkurrensmedel när företag ska lokalisera sig.
Ska Sverige i en framtid kunna få en varaktigt hög tillväxt gäller det att hela vårt land är attraktivt för människor att arbeta, bo och studera i. Skapas sådana förutsättningar kan den sneda överhettningen i tillväxtregionerna förhoppningsvis motverkas, men en väg dit är inte skönjbar.
I grunden måste ändå alla människor, oavsett var i landet de bor, ha samma rätt till en bra skola, vård och omsorg och på lika villkor. I dag kan vi se oss om i stjärnorna för en sådan politik. Regionalpolitiken har kommit på undantag.
Resultatet blir en allt tydligare förstärkning av dagens tendenser; inflyttning till storstäderna, där en ny polarisering sker mellan rika och fattiga områden och de svaga regionerna blir allt svagare.
Därför är det inte förvånande att kommuner med svag ekonomi måste slå ihop sina påsar med andra för att tillsammans kunna effektivisera verksamheten. Samma sak måste ske på landstingsområdet om vi ska klara att upprätthålla en fungerande sjukvård lika för alla.
Civilminister Ardalan Shekarabi är inte förvånande inne på samma spår. Han vill minska antalet landsting och göra om den åldriga länsindelningen. Ett förslag om detta ska komma under innevarande mandatperiod.
Nästa år planerar han även att tillsätta en utredning om kommunernas framtid. Med de 290 kommuner vi har i dag får allt fler av de mindre kommunerna i glesbygd svårt att klara alla åtaganden. En väg att gå är förstås sammanslagningar. En ny kommunreform med färre kommuner och färre landsting lär trots allt därför bli ett måste.