SKYDDSNÄT I juni 2008 beslutade den dåvarande borgerliga riksdagsmajoriteten att införa den så kallade stupstocken i sjukförsäkringen.
Alliansregeringens tanke var att människor inte skulle fastna i lång sjukfrånvaro utan istället söka sig tillbaka till arbetslivet.
Men den som är sjuk blir inte frisk bara för att hen passerar en viss tidsgräns och riskerar att förvandlas till socialbidragstagare.
En rad tunga remissinstanser - till exempel SKL (Sveriges kommuner och landsting) och TCO – varnade också för konsekvenserna.
De pekade på att den bortre parentesen skulle leda till ökade kostnader för försörjningsstödet och mer utslagning från arbetslivet.
Så har det också blivit. Sedan den bortre tidsgränsen har 100 000 personer blivit utförsäkrade.
Fler sjuka har tvingats gå till socialen för att klara mat och hyra. Kommunernas kostnader för försörjningsstöd har ökat.
Både svensk samhällsekonomi och enskilda människor har fått betala ett högt pris för den borgerliga halsstarrigheten.
Alliansregeringen borde ha lyssnat på remissinstanserna invändningarna istället för att genomdriva en illa genomtänkt förändring.
Långtidssjuka behöver hjälp och stöd för att sig tillbaka till arbetslivet (rehabilitering, anpassade arbetsuppgifter, subventionerade anställningar och liknande insatser). Strypta ersättningar och fattigdom botar ingen.
Under valrörelsen 2014 lovade Socialdemokraterna att skrota stupstocksregeln om de fick regeringsmakten.
Det är ett vallöfte som nu blir verklighet. Under onsdagen beslutade riksdagen att slopa bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Ändringen börja gälla 1 februari 2016.
Fredrik Lundh Sammeli (S), ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, är glad.
”För mig som socialdemokrat är det självklart att alla som kan ska jobba. Samtidigt ska man veta, att om man blir sjuk och inte kan arbeta, ska man få rätt till snabb rehabilitering tillbaka till arbete, och ekonomisk trygghet under den tid det tar. Ingen ska behöva bli dömd till fattigdom för att man har oturen att bli sjuk”, säger han.
Men det betyder inte att den S-ledda regeringen kan sitta nöjd nu.
Slopandet av tidsgränsen är ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte.
Nu gäller det att gå vidare och skapa fler vägar tillbaka till arbetslivet för dem som är på väg att slås ut.
Det handlar exempelvis om hälso- och sjukvårdens förutsättningar att stötta de som blir sjuka, om att stärka arbetsgivarnas roll i det förebyggande arbetet och om att ge Försäkringskassan förutsättningar att göra de prövningar de behöver göra, så att insatser kan göras i rätt tid.
Det behöver dessutom ordentliga satsningar på alternativ för dem som av ett eller annat skäl inte passar in i det moderna, slimmade arbetslivet.
Även kroniskt sjuka (astmatiker, reumatiker och andra) måste ges möjligheter att bidra efter sina förutsättningar.
Också människor med psykiska, fysiska och sociala arbetshandikapp måste känna att det finns plats i arbetslivet.
Alla orkar inte jobba åtta timmar om dagen. Men alla kan jobba 100 procent av sin förmåga.