Ett "Robinson" där ingen vinner
mobbning I lördags gick finalen i årets upplaga av Robinson, tävlingen som ofta beskrivs som ett socialt experiment och ett test av hur gruppdynamiken fungerar under pressade förhållanden. Ett experiment som pågår i fyrtiotvå dagar. När programidén Robinson introducerades i Sverige1997 talades en hel del om mobbing-TV och en glorifiering av mobbningens mekanismer.
Trots att Sverige vid internationella jämförelser uppvisar låga siffror när det gäller mobbning så måste det förebyggande arbetet fortsätta.
Foto: ERIK G SVENSSON
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Robinsontävlingen är en gruppdynamisk övning som bedrivs under en klart avgränsad tid och som sedan, förhoppningsvis, är ett avslutat kapitel för deltagarna. Annat är det för de barn som mobbas i våra skolor.
Ungefär 140 000 barn går till skolan med en klump i magen. Av dessa 140 000 barn mobbas cirka 60 000. Detta om man ska tro den kartläggning av kränkande behandling som Skolverket gjorde 2002. För alla dessa barn är vardagen i skolan inget Robinsonäventyr som pågår i fyrtiotvå dagar, utan den vardag man upplever och som påverkar hela livssituationen.
Dessa barn utsätts för upprepade kränkande handlingar som sträcker sig över ett visst tidsspann. Handlingar som är avsiktliga och som kan ta sig såväl verbala, fysiska som psykiska uttryck. Dessa handlingar är en effekt av asymmetriska maktrelationer mellan mobbare och mobbningsoffer. Handlingar som bryter ned. Handlingar som kan sätta spår för hela livet.
För dessa barn är klassrummet en av de tryggaste platserna i skolan. Enligt Skolverkets kartläggning sker åttiofyra procent av kränkningarna utanför klassrummet. I de lägre åldrarna sker det mesta utomhus, medan korridorerna i högre åldrar är den mest osäkra miljön för de mobbade. Och var syns de neddragningar som görs i skolorna först? Det är i de miljöer där riskerna är störst. Det är det elevsociala arbetet som får stryka på foten först. Det blir färre vuxna närvarande i de situationer mobbningen är som vanligast.
Detta innebär inte att arbetet för att minska mobbningen ute i våra skolor upphör eller försämras. Tvärtom. Personalen i skolor och förskolor är betydligt mer uppmärksamma på dessa problem idag, än vad man var bara för tio-tjugo år sedan, och ingriper långt tidigare. Men det betyder inte att det inte går att göra mer. Men då krävs det mer resurser så att vuxna kan vara mer närvarande under elevernas skoldag, ute på skolgården, i korridorerna, i omklädningsrum etc. så att barnen får en trygg skolgång även utanför klassrummen. Skolans personal måste också få fortlöpande fortbildning i hur mobbning kan motverkas och hur mobbning kan hanteras när den uppkommer. Såväl mobbade som mobbare måste få hjälp.
Men det är inte bara barn som drabbas av mobbing. Vuxenmobb-ning kan förekomma även på arbetsplatser, i föreningslivet, i politiken, på alla de platser där vuxna samlas i grupp. Detta måste också uppmärksammas och åtgärdas men där vilar ett större ansvar på de inblandade själva att hantera situationen än när det gäller barn.
Vi måste komma ihåg vad den elev som blir utsatt för mobbning eller utsätter andra för mobbning lär sig om relationer, identitet, makt, sitt eget och andra människors värde. Detta borde få oss att prioritera detta arbete högre och satsa mer resurser på det mobbningsförebyggande arbetet! Man behöver bara se på Robinson för att inse hur lätt det är för männi-skor att hamna i mobbningssituationer, endera som mobbare eller mobbad.