Ett parti mellan hötapparna
KONGRESSAR. Miljöpartiet har en förmåga att till och från säga sig vilja bryta blocktänkandet i svensk politik, förvisso en välgärning om så skulle ske, och att man lika gärna kan samarbeta med riksdagens mittenpartier som med socialdemokraterna. Denna utsago, senast presenterad av språkröret Peter Eriksson, är inte ny. När det kommer till kritan har partiet efter kringelikrokar ställs upp bakom den socialdemokratiska politiken.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Eriksson och Maria Wetterstrand hade svårt att finna ord för hur väl budgeten sammanföll med partiets gröna politik. Nu siktar de på regeringstaburetter. Och knappast med Reinfeldt.
Miljöpartiet tycker sig säkert sitta med trumf på hand. I många frågor uppfattas miljöpartiet som ett vänsterparti. Inte minst av moderater. Ändå har miljöpartiet till och från visat att när man så vill kan man vara otrogna den socialdemokratiska samarbetspartnern.
Tydligast har vi sett detta i frågor som berör skolan och arbetsrätten. Nu är det inte första gången som ledande miljöpartister ifrågasätter samarbetet med socialdemokraterna. Trots överenskommelse med socialdemokraterna och vänsterpartiet i de 121 punkterna för ett "tryggare, rättvisare och grönare Sverige", har mp under valperioden till och från gått på tvärs mot socialdemokratiska förslag och i riksdagen lierat sig med de borgerliga partierna.
Miljöpartiets jämställdhetspolitik gör halt utanför småföretagarnas dörrar. Tack vare miljöpartiet har vi i dag en arbetsrättslagstiftning som ger företagare med mindre än tio anställda rätt att avskeda utan att ta hänsyn till turordningsreglerna. En förändring av lagen som framför allt drabbat kvinnor, både yngre som är gravida, och föräldralediga liksom äldre som körs ut i arbetslöshet under sina sista år på arbetsmarknaden.
Efter valet 2002 höll språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand länge benhårt fast vid uppfattningen att partiet måste ha egna regeringstaburetter för att samarbeta med socialdemokraterna. När sedan de parallella förhandlingarna, med försök att bilda en borgerlig minoritetsregering bröt samman, ställde man snabbt upp på en överenskommelse med socialdemokraterna med i princip samma innehåll som under den förra valperioden. Nu flirtar man åter med folkpartiet, men denna gång ger Lars Leijonborg kalla handen. Högeralliansen är än så länge sig själv nock.
Även om miljöpartiet menar att det fått god utdelning för sin politik tack vare samarbetet med socialdemokraterna har detta inte avspeglat sig nämnvärt i väljaropinionen. Partiet guppar kring fyraprocentsspärren. Något riktigt genombrott för den gröna politiken är inte skönjbar. Den pågående kongressen lär inte förändra detta förhållande.
De två språkrören hävdar samtidigt att en socialdemokratisk regering med aktiv grön medverkan ändå just nu är huvudspåret för hur miljöpartiet ska agera inför valet 2006.
Problemet för miljöpartiet är att man kan uppfattas som oklara och opålitliga både på den borgerliga kanten som på den socialdemokratiska. Kongressen Eskilstuna skingrade inte dimmorna. Miljöpartiet får därför räkna med att även fortsättningsvis komma att balansera kring fyraprocentsspärren. Politikens inriktning räcker inte längre.