Men frågan är om detta resultat är det minsta förvånande. Väljarnas reaktion är högst rationell. Ett parti som står inför en process med att välja partiledare samtidigt som det pågår en offentlig intern slakt av den politik man gick till val på kan bara uppfattas av väljarna som skepp som herrelöst driver omkring på ett stormande hav. Skulle du själv lita på att det skeppet för dig i hamn?
Men ur kriser kan något mycket starkare växa fram. Och detta är det fokus som landets socialdemokrater nu måste ha. Detta är ett stålbad som måste gås igenom. Varje sten måste vändas i den prövning av politiken som ska göras, så att vi när vi går ut på andra sidan stolta kan stå upp för våra historiska ideal och värderingar och känna att dessa nu kan presenteras med bäring mot framtiden.
Men för att klara detta måste processen bygga på att vi med starkt självförtroende kan finna en vision och en berättelse om framtidens goda samhälle. Vi får inte böja nacke och tro att våra idéer saknar bärighet och inte kan ge svar på morgondagens utmaningar. Inget vore helt fel. Våra grundläggande värderingar har samma bärighet och aktualitet i dag som när arbetarrörelsen växte fram. Samhällsmotsättningarna tar sig bara andra uttryck i dag än då. Det är det vi inte lyckats beskriva för väljarna på sådant sätt att de känt att vår politik tar utgångspunkt i den vardag de lever i.
Den kris, som nu givit utslag i valresultatet och som fortsätter ge utslag i opinionsmätningarna, handlar inte om vem som leder partiet. Hade det varit så hade siffrorna vänt upp i samma stund som Mona Sahlin tillkännagav sin avgång. Detta är nog knappast någon tröst för Sahlin i dagsläget, men ger ändå en viss upprättelse till henne. För att återfå väljarnas förtroende krävs det mer än ett partiledarbyte. Det är det besked som väljarna nu ger. Och det är inte precis någon överraskning.
Lars Ohly slog också huvudet på spiken när han i en debattartikel slog fast att ett av problemen med dagens socialdemokrati är att man uppträder räddhågset och utan självförtroende. Och känner man inte i själ och hjärta att man är rätt ute är det svårt att gå med huvudet högt. Därför måste vi hitta tillbaka till partiets innersta själ och våra bärande tankar så att vi återfår vår politiska självkänsla. Då kan vi möta väljarna, se dem i ögonen och med självförtroende förklara för väljarna i vilken riktning vi vill att vårt land ska gå.
Det är bara att bita ihop, knyta nävarna och komma ihåg att det som inte dödar i stället stärker. Ryktet om socialdemokratins död är bara en önskedröm hos våra motståndare.