På den här sidan ställdes i förra veckan vad som egentligen är den nya moderatledningens politiska projekt. Vart vill Anna Kinberg Batra egentligen leda moderaterna? Och vad skulle hon vilja göra av Sverige? Finns det en ny inriktning, eller kommer de att gå till val på samma politik som 2006, 2010 och 2014?
Under måndagen kom i alla fall en del av ett svar. Partiets talespersoner för arbetsmarknadspolitik och skattepolitik, Elisabeth Svantesson och Maria Malmer Stenegard, skrev i en debattartikel på svt.se om vikten av att återigen fördubbla det kostsamma RUT-avdraget.
Det är någonting så revolutionerande som en återställare – och en tydlig signal om att moderaterna ännu inte är beredda att arbeta fram en ny politisk linje. De går fram med samma politik som underkändes av väljarna i valet 2014.
På ytan handlar deras argumentation om att RUT framförallt skapar jobb och möjligheter till entreprenörsskap för kvinnor och nyanlända invandrare. Man skulle kunna fråga sig om det, om det nu är det som är frågan som står på spel, inte vore rimligare att öppna möjligheter även i andra branscher för just de gripperna.
För den som känner borgerligheten och deras vurm för "enkla jobb" och bidrag till servicetjänster som enbart de mycket rika har möjlighet att utnyttja kan det inte råda något tvivel om vad som är deras avsikt. De vill cementera ett låglönesamhälle, och göra de redan tydliga klassgränserna ännu skarpare.
Ibland har det under de senaste åren tyckts som om moderaterna faktiskt tagit steget från att vara ett intresseparti för de besuttna, till att faktiskt måna om hela samhällets bästa. Det steget tycks de nu ångra.
Ett annat exempel på den tendensen – som i början av juni togs upp i den humoristiska podcasten Lilla Drevet – handlar om strandskyddet. Så fort en debatt handlar om bostäderna, noterade panelen, lyckas moderatledaren Anna Kinberg Batra ta upp strandskyddet som exempel på de regleringar som leder till bostadsbristen.
Visst är det så att ett förenklat regelverk säkert kan snabba på en del av bostadsbyggandet. Avskaffandet av just strandskyddet är däremot allra mest angeläget för dem som råkar ha turen att äga en strandtomt, och skulle ha lust att anlägga ett litet båthus eller en bastu på densamma.
Det är fråga om signalpolitik – Kinberg Batra låtsas adressera ett samhällsproblem, men talar i själva verket till en mycket liten grupp väljare som redan befinner sig i en mycket privilegierad position. På precis samma sätt lät det när Attefallshusen presenterades – de skulle utgöra en del av lösningen på bostadsbristen, men var i själva verket bara en möjlighet för dem som redan hade både tomt och pengar.
Det är en ohederlig retorik – och problemet är inte bara att deras reformer faktiskt skulle vara verkningslösa om de genomfördes. Det är att de blandar bort korten, förenklar den problematik som vi faktiskt möter och får mycket små politiska frågor att framstå som om de vore helt avgörande.
Det är en inställning till politiken som passar ett parti som dansar lina på fyraprocentsspärren, och det skulle inte överraska mig om den fanns hos de hårt ansatta kristdemokraterna.
När den inte bara förekommer, utan tycks utgöra hela den politiska inriktningen hos ett parti som vill framstå som ett seriöst regeringsalternativ är det desto mer bekymmersamt. Sverige förtjänar en bättre och trovärdigare opposition än så.