En liten skillnad mot när det förra riksdagsåret inleddes är att det just nu går omåttligt bra för Sverige. Något som regeringen borde kunna dra växlar på. Siffrorna pekade uppåt redan för ett år sedan, men nu går nästan allt på räls. Det enda oroande tecknet är utvecklingen av räntan, men i övrigt går det mesta åt rätt håll. Ändå klarar inte högeralliansen att övertyga medborgarna om sin egen förträfflighet.
Istället för förnyelse och en politik för folkflertalet upprepade Fredrik Reinfeldt högeralliansens hjärtefrågor utan att redovisa något nytt. Endera tyder detta på stort självförtroende eller på att regeringens känner sig så trängd att man inte kan eller vågar pröva nya vägar för att övertyga om alliansens förträffliga politik.
Märkligt är då att Reinfeldt i sin regeringsdeklaration fortsätter ploga för en politik på det spår som redan visat sig gå vilse. Allt inte guld och gröna skogar, även om det låter så i Fredrik Reinfeldts retorik. Det finns alltför många skönhetsfläckar. Osynliga för den på självgodhet uppfyllda alliansregeringen som tror att de kan övertyga medborgarna med en politik för ökad orättvisa. Ett projekt som inte kommer att lyckas.
Nu när kurvorna pekar åt rätt håll förväntar sig människor att välfärdsfrågorna får en helt annan tyngd, men det nya arbetarpartiet och dess trehövdade släpvagn tycks inte ta välfärden på allvar. I sin förra regeringsdeklaration underströk Fredrik Reinfeldt att hans regering skulle jobba för hela Sverige. Men så har inte skett. Det vi hittills sett är att skatterna sänks för de som redan har medan vanliga löntagare fått allt svårare att få debet och kredit att gå ihop.
Den skattesänkning som genomfördes i januari åts snabbt upp av avgiftshöjningar. Medan pensionärer ställdes helt utanför förbättringar. De svagaste blev allt svagare medan de rika berikade sig. Så har det sedan fortsatt.
Trots en god ekonomisk utveckling planeras och genomförs nu nya besparingar och punktskattehöjningar som slår hårdast mot dem som borde få förbättringar om talet om välfärd hade något uns av innehåll.
För alliansregeringen har fördelningsfrågorna, rättvisefrågorna mer eller mindre avförts från den politiska dagordningen som omöjliga eller gammalmodiga. Nyliberalismen har tagit för sig.
Högeralliansen jobbar på med sin värderingsjustering från ett samhälle där välfärd och trygghet varit viktiga till ett samhälle där vissa grupper ska stå över andra. De som är unga och har jobb har fått en egen gräddfil medan andra med sämre förutsättningar lämnas på efterkälken.
Och var finns jämställdhetspolitiken i högerregeringen? Reinfeldt är som oftast tyst.