När Sven-Erik Bucht utsågs till landsbygdsminister i den rödgröna regeringen 3 oktober 2014 innebar det även att Ida Karkiainen, Haparanda, tog plats i riksdagen. Nu går denna unga stjärna på politikerhimlen i norr snart in på sitt tredje år som riksdagsledamot. Ida Karkiainen är rejält laddad inför riksdagsåret 2016/17.
”Vi måste alltid ge 110 procent. Vi vet aldrig hur länge vi har de här uppdragen och då gäller det att ta tillvara på tiden”, säger hon.
Bland annat vill hon lyfta de synskadades villkor. Hennes morbror Stig Hedlund, som själv var synskadad och politiskt engagerad, gick bort i december och Karkiainen känner starkt för att fortsätta hans arbete.
”Jag träffade Synskadades Riksförbund under Almedalsveckan. På något sätt vill jag driva deras krav om tillgänglighet, rätt till samhällsinformation, taltidningar, ledarhundar, talböcker och annat”, säger hon.
I riksdagen är Karkiainen arbetande ersättare i i kulturutskottet. Det innebär ett ansvar för kulturpolitiken i sin helhet, men hon har dessutom fått S-gruppens uppdrag att särskilt bevaka regeringens kommande kulturarvsproposition.
”Det blir en stor fråga för mig. Regeringsförslaget ska presenteras i slutet av hösten”, berättar hon.
Kulturarvspolitiken är inget område som engagerar den breda allmänheten. Men det är inga oviktiga frågor. Det handlar om hanteringen av muséerna, om de enorma kulturvärden som finns i landets alla kyrkor, om digitalisering av gamla bilder, böcker, skrifter med mera. Hur ska de statliga anslagen fördelas? Vad ska prioriteras? Politikens roll blir, som alltid, att göra en avvägning för att helheten ska fungera.
Under alla omständigheter är det ett spännande år som väntar Karkiainen och hennes 348 kollegor i riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Sverige lever fortfarande med valresultatet 2014, som innebar ett politiskt landskap där inget av de traditionella blocken har egen majoritet. Det innebär att arbetet i riksdagen har fått ökad betydelse.
Den rödgröna regeringen är en minoritetsregering. Den kan inte presentera en kulturarvsproposition (eller något annat förslag) och räkna med omedelbar uppställning från en riksdagsmajoritet.
Det krävs förhandlingar och överenskommelser mellan partierna i riksdagsutskotten för att det ska bli några förändringar alls.
Om vi bortser från budgetturbulensen i december 2014 har det fungerar relativt väl. Sverige har fått breda uppgörelser om bland annat försvaret, migrationspolitiken och energiförsörjningen. Regeringen har kunnat lägga fram en budget som hänger ihop och gör att den statliga verksamheten fungerar.
Hur det kommer att gå under det kommande riksdagsåret återstår att se. Fortfarande finns stridstuppar som inte är främmande för att driva fram en regeringskris och nyvalssituation. Men hittills har pragmatikerna, ansvarstagandet och det politiska förnuftet segrat. De flesta i riksdagen inser att ett nyval inte förändrar den politiska spelplanen i grunden.
Därför gäller det för Ida Karkiainen och andra folkvalda att fortsätta laga efter läge. Inget parti kan räkna med att få igenom allt som det vill och önskar i dagens parlamentariska situation. Det gäller att kunna kompromissa och komma överens med andra för att kunna utöva ett inflytande på samhällsutvecklingen.