Julen har passerat och snart är det ett nytt år. Jag får allt det jag önskat och lite till. Vintervitt och tystnad. Familj och vänner, böcker och radioprat. Lite kärlek och upptäcksglädje. Det är inte paketen jag längtat efter, eller ens maten, men det är lätt för mig att säga, som får. Nu kunde jag skriva en krönika om alla de som inte får. Om föräldrar som känner sorg över att inte kunna ge sina barn de som de önskar, inte ens det enklaste. Om barn som tar ansvar för vuxnas fattigdom och gör en väldigt kort önskelista. Om vuxna som tar riskfyllda lån för att det i alla fall ska finnas julmat på bordet. Listan kan göras lång med exempel om landet Sverige, där väldigt många har det så bra som jag, men där något håller på att gå sönder, slitas itu. Skapa ett öppet, fult sår som luktar illa.
Men jag tänkte med det nya året i antågande istället rikta blicken framåt och prata om hoppfulla tecken i tiden. Jag vet inte vem som var först, kanske var det Virtanen på Aftonbladet, som skrev att nu får det vara nog, men fler har sällat sig till budskapet, ja till och med ”högerskribenter” börjar tycka att en hundralapp extra inte kompenserar för de sönderfall man ser. Det går snart inte att blunda för någon.
Som ledamot gör jag massor av besök runt om i länet, ja även i landet. Har lagt mig vinn om att särskilt lägga manken till att träffa dem som visar en annan bild av vår halva landet som är långt mer än gubbar och gruvor. Träffade en restaurangägare här om sisten, som profilerat sig med ”norrlandstema”, och att ha småleverantörer från olika platser i norr och förväntar mig att få diskutera restaurangmoms och arbetsgivaravgifter. Istället handlade det om möjligheten att få tillgång till kapital, men mest om hur människor åter igen måste få chansen att ställa om, omutbilda sig, och en sjukförsäkring värd namnet. Hen hade nämligen jobbat som stjärnkock i annat land några år, skadat sig och kommit hem. Väl hemma fanns få möjligheter till hjälp. Envishet och goda vänner med kontakter har hjälpt hen vidare och äger nu en restaurang som planerar utvidgning. Istället för att hamna utanför. Hens budskap var tydligt. Samhället måste ha det ansvaret, annars går för mycket till spillo, alla har inte kontakterna.
Läser den framgångsrika företagaren Clara Lindströms blogg, som rejält lackar ut på egenintresset. ”Jag skiter i om jag får sänkt bolagsskatt för mitt AB eller billigare bensin. Jag vill hellre att de pengarna ska gå till min sons förskola, eller landstingets cancervård, eller till att bygga ut järnvägen”. Kommentarerna i fältet på bloggen understryker hennes budskap. Det är dags att välja en annan väg för Sverige.
Ni som brukar läsa, vet hur jag skrivit att jag älskar kvinnor, att jag har så många att tacka för så mycket och se upp till. När jag läser att Sverige skulle ha en riskdag utan det främlingsfientliga partiet Sverige Demokraterna om kvinnorna fick bestämma stärks min tro på att kvinnors utrymme behöver bli större. Lika stort som männens. Tack alla kloka kvinnor för att ni väljer mångfald istället för rädsla.
Ett sista hoppfyllt exempel: Kärrtorp. Behöver jag säga mer? Inte bara där, utan runt om i landet samlades människor för att visa att nu får det vara nog! Inga rädda och fördomsfulla människor ska göra Sverige till en nation som minskar mångfalden. Själv stod jag på en mer kylslagen plats där mullret av klappande händer i vantar värmde själen och hjärtat.
Några hoppfulla tecken i tiden men, nej, jag tror inte jag och du kan luta oss tillbaka. Det blir ett hårt jobb, fram till valet, än mer efter valet för att visa att vi har ett alternativ som ger människor möjlighet till omställning, trygghet och möjlighet att ha makten över sitt eget liv. Ett hårt jobb återstår. Men i jul ska jag vila, i familjen och vännernas kärlek. I vyn av min vackra by, och tystnaden. Den mörkaste dagen har passerat. I natt somnar jag med känsla av att vi går mot ljusare tider.