Låt oss börja med att säga det som måste bli sagt: EU:s nya, omfattande förslag för en gemensam organisation av det europeiska flyktingmottagandet är en samling riktigt dåliga idéer.
Förslaget, som presenterades av unionens flyktingkommissionär Dimitris Avramopoulos under onsdagen, innebär visserligen en harmonisering av det europeiska regelverket för flyktingmottagande – någonting som inte minst Sverige har efterlyst.
Men i stället för att gå på det som i alla fall ursprungligen var den svenska linjen, med permanenta uppehållstillstånd som norm, innebär det att alla uppehållstillstånd kommer att vara tillfälliga. Det är ett förslag som ligger närmare den nya, tillfälliga svenska linjen som är i färd med att träda i kraft, och som skulle göra det omöjligt för Sverige att upphäva den lagstiftningen på egen hand.
Varför, skulle man kunna fråga, är det en dålig idé? Är det inte rimligt att de som söker skydd inom EU också bara stannar där under den period som konflikten eller krisen i deras hemland varar?
Och ja – det finns en logik i att tänka på det sättet. Men det är en hård och kall logik, som enbart tillfredsställer den som är beredd att betrakta människor som en vara eller en siffra vilken som helst, som fritt kan flyttas från det ena landet till det andra, från den ena kolumnen till den andra.
I den verklighet som förslaget kommer att skapa fungerar det helt enkelt inte så. Människor går inte att flytta från det ena stället till det andra utan att det får konsekvenser – de skapar relationer, bygger upp nätverk och framtidsförhoppningar; när dessa slits sönder får det obehagliga konsekvenser.
Det är bara ett av argumenten emot tillfälliga uppehållstillstånd. Ett annat, minst lika starkt är att det för var och en som tänker efter är en genuint dålig idé att placera stora grupper människor i länder där de inte har någon reell möjlighet eller anledning att rota sig eller integreras i samhället; tror ni verkligen att Karl-Oskar och Kristina hade brytt sig om att rensa skog och bygga upp sin gård i det nya landet, om de visste att de måste lämna den inom ett par år?
Vi är alla överens om att världen vore en bättre plats om ingen var tvungen att fly från sitt hemland. Nu är världen inte en sådan plats – och då är både det klokaste och mest anständiga vi kan göra att göra migrationen så effektiv och smärtfri som möjligt, både för de flyende och för de mottagande länderna. Det här är helt enkelt inte ett förslag i den riktningen.
Det märks, inte minst på den ansträngning som uppenbarligen lagts ned på att utforma det system av möjliga straff som hotar de asylsökande som inte samarbetar, inte samarbetar på rätt sätt eller på annat sätt bryter emot förväntningarna.
Visst är det rimligt att förvänta sig att folk följer de lagar och regler som finns – men att skapa ett regelverk med en sådan emfas på de bestraffande åtgärderna handlar inte om det; det handlar, liksom hela detta förslag, om att tillfredsställa unionens mest högljudda invandringsmotståndare.
Det är en märklig väg att gå, eftersom dessa inte kommer att vara tillfredsställda på allvar med mindre än en helt stängd union. De vill inte begränsa eller reglera invandringen – de vill strypa den helt och hållet, och då är frågan vi måste ställa om vi verkligen kan harmonisera vårt regelverk med sådana länder.
Det är på sätt och vis ironiskt att vi – samtidigt som vi förundras över britternas ovilja att fortsätta kompromissa och samarbeta med – serveras ett gemensamt europeiskt förslag som vi själva kommer att ha mycket svårt att leva med. Men det enda vi kan göra är att fortsätta att förhandla, och fortsätta stå upp för den linje som borde vara vår.