" Hur står det egentligen till i samhället?" frågas det i en av Socialdemokraternas kallelser till ett seminarium om partiets kris.
Svaret är väl: "Jo tack, mycket bra!".
Sanningen är ju den att vi befinner oss på en historiskt unik civilisationsnivå. När framtidens arkeologer gräver i våra lämningar kommer de att häpna över alla prylar som vi skaffade oss. Och vilken fantastisk välfärd vi åtnjöt, hur länge vi levde, hur bra vi levde, hur roligt vi hade, jämfört med alla andra generationer.
Socialdemokratin borde vara mer än nöjd med det samhälle de varit med att bygga. Partiet kan lugnt konstatera att 1900-talet var deras århundrade.
Liksom det var Europa och västvärldens.
Men nu är det Asiens århundrade, den västerländska kapitalismen kan inte längre dopa sig med billig energi i form av olja och andra strategiska råvaror som plockas lika lätt som en villaägare skakar ner äpplen från sina träd.
Vi ser således en nedgångsperiod runt hörnet. För några har det redan börjat. Vi har klarat oss bra så långt, delvis på grund av att socialdemokraterna budgetsanering, som också kostade dem förlorat förtroende hos många väljare.
Detta är en av de stora förändringarna som socialdemokratin har att hantera - nämligen att Alla goda gåvors givare som löser samhällsproblemen med en modest skattehöjning som ger resurser för nya reformer, myndigheter och professioner - inte längre har samma spelrum.
Ett parti vars självsyn är att de äger en stat som kan förfoga över ständigt växande resurser får naturligtvis problem om de tror att nedskärningar, budgetsaneringar och en trimmad offentlig sektor bara var en tillfällig avvikelse. När det i själva verket är det normala.
Socialdemokraterna har ett par andra problem som de måste ta itu med också:
För det andra, insikten om att välfärdsstaten inte enbart tillhör socialdemokratin. Det sociala trygghetssystem vi har i dag är från början en borgerlig uppfinning som socialdemokratin erövrade och gjorde till sin.
Nu ser det ut som om de borgerliga lyckas röva tillbaka den välfärdsstat politiker som Bismarck, Disraeli och Beveridge en gång skapade för att städa på kapitalismens bakgård.
"Vi lever i ett bra samhälle. Tack för det sossarna. Nu går vi vidare tillsammans med dem som påstår sig ha hittat något intressant på andra sidan kullen", säger folket.
För det tredje måste socialdemokratin anpassa sig efter att dagens medborgare inte längre har en gemensam berättelse om hur Sverige och svenska folket hänger samman i ett gemensamt framtidsöde.
Människor definierar sig nu för tiden som individer som har egna livsprojekt där de räknar med att marknaden levererar mat på bordet och det allmänna garanterar att vi har råd att köpa. Hela det socialdemokratiska politiska projektet går ut på att garantera alla människor den industriella livsstilen, och detta har folk accepterat och betraktar nuförtiden som fullständigt självklart.
Men folket använder denna välfärdsliga plattform för att odla sin personlighet, vilket innebär att de understundom föredrar Let’s Dance före fackmöten eller partis rådslag.
Det är bara att bita i det sura äpplet och konstatera att världshistoriens mest avancerade samhälle egentligen mår ganska bra, men att det inte ger några gratispoäng för dem som var på topp i mitten av förra århundradet när bygget inleddes.