Det enda jag skrattat riktigt gott åt de senaste veckorna är youtube-klippet Gadaffi talar svenska. Likt en törstande i öknen tittar jag på dagligen klippet för att hitta glädjen och lusten. Kan rekommenderas.
Vid fikabordet häromdagen undrade en kollega om man verkligen får skoja om Gadaffi. I stunden svarade jag att makten måste man driva med, förlöjliga och håna.
Ju mer jag tänker på saken desto mer säker blir jag på att libyerna - och överhuvudtaget folk som lever i diktaturer - har ett välutvecklat sinne för humor. För att stå ut, för att göra livet drägligare, för att vägra låta sig kuvas i ett samhälle där regimkritik kan vara detsamma som en dödsdom.
Humorn fungerar som en sköld mot skräcken och hopplösheten. Och som en befrielse, om än tillfällig. Som aktivist har jag genom åren träffat ett antal människor med erfarenhet från diktaturer av olika kaliber, exempelvis Vitryssland, Egypten och Tunisien och noterat deras förmåga att med intelligent respektlös humor tala om ledarskiktet och sin situation. I demokratiska stater där förtrycket inte är lika omfattande eller tydligt är regimskämten betydligt tamare. Vad jag känner till florerar det inte särskilt många riktigt vassa skämt om Reinfeldt, till exempel.
I västliga demokratier går det kanske inte att tala om förtryck i ordets våldsammaste bemärkelse. Men förtrycket finns på flera nivåer i samhället och i flera nyanser. Bortsett från det uppenbara kvinnoförtrycket som 8 mars-rapporteringen gav vid handen kan jag i veckans nyhetsskörd hitta flera exempel på förtryck. Ekot har berättat om gatumusikanter som utvisas med förklaring att de är tiggare. Formellt har de har all rätt att vistas i landet. Det handlar i själva verket om ren diskriminering av romer.
I magasinet Offside kom Anton Hysén, som hittills enda manliga fotbollspelare, ut som homosexuell. Beror det på det inte finns några fler homosexuella manliga fotbollsspelare?
Självklart inte. Men det finns en norm om heterosexualitet som det önskvärda, normala och naturliga som göder ett homofobiskt, mer svåråtkomligt, förtryck i olika sammanhang och miljöer.
Feminister, inklusive mig själv, har i regel erfarenhet av att bli hånade och förlöjligade. Kampen mot sexism kan förminskas med orden "Har du ingen humor?". Det säger något om humorns status. Att vara humorlös är inte bra.
Gadaffi-klippet är visserligen riktat till personer som förstår svenska. Det är lätt att sitta säkert här i väst och göra sig rolig över denna nyckfulla despot i Mellanöstern.
Men jag vill gärna tro att klippet bidrar till solidaritet med folket, mot förtrycket. Det säger någonting om vad libyerna i alla år haft att förhålla sig till, särskilt om man hörde vad Gadaffi sa i sitt tal. Det är inte offren för förtrycket skrattet gäller utan den som har tagit sig rätten och makten att förtrycka.