Ojämlikheten mellan landets kommuner har vidgats över tid. Bland våra 290 kommuner finns de, om än ett mindretal, som har en snabb positiv utveckling. De är så gott som helt koncentrerade till storstadsregionerna.
Andra klarar sig hyggligt medan allt fler av landets kommuner, och då framförallt utflyttningskommuner, har allt större svårigheter att få debet och kredit att gå ihop.
Trots ambitioner att upprätthålla en god service räcker inte pengarna för att klara alla åtaganden. Vi ser det på skolan, vi ser det när det gäller vård och omsorg av våra äldre, men även för att stödja de svagaste i samhället.
Lägg därtill obalansen mellan tillväxtregionerna och övriga Sverige fortsätter att öka. Ett förhållande som framförallt drabbar kommuner i glesbygd. Något som vi bland annat känner väl från Norrlands inlandskommuner.
Det tudelade Sverige är tyvärr en bister verklighet. När skattebaserna minskar blir förutsättningarna att upprätthålla en hygglig samhällsservice definitivt sämre och mycket hamnar i en ond nedåtgående spiral. De äldre blir allt fler medan de yngre flyttar.
Marginalerna blir allt trängre från en hygglig ekonomi till obalans.
Detta är oroande i ett framtidsperspektiv. Vi vet att en äldreboom är i antågande. Ja, den finns redan med alla fyrtiotalistpensionärer.
Snabbt ökar dessutom skillnaderna mellan in-och utflyttningskommunernas förutsättningar att ge sina invånare ett bra liv. Skolor läggs ner. Bussen slutar gå och tågen, om de över huvudtaget finns, stannar inte längre.
Problemet är att Sverige är ett geografiskt stor och glest befolkat land. Snart 10 miljoner invånare på nära 450 000 kvadratkilometer. Så att råda bot på alla obalanser är inget som klaras i en handvändning.
Om det någonsin går. Inte ens i den högkonjunktur vi befinner oss i just nu.
Staten satsar förvisso nya miljarder för förbättrad infrastruktur, vilket är välbehövligt, men ofta där infrastrukturen redan är välutbyggd. Detta i en tid då snabba och effektiva transporter liksom goda kommunikationer för arbetspendling blivit allt mer avgörande för tillväxt.
Ska vårt land i en framtid klara en varaktigt hög tillväxt gäller det att hela vårt land är attraktivt för människor att arbeta, bo och studera i. Skapas förutsättningar kan överhettningen i tillväxtregionerna om inte motverkas så avstanna, men då krävs en helt annan och aktiv regionalpolitik än dagens.
För att nå detta måste ytterligare resurser styras till de svagaste kommunerna. I grunden borde förstås alla människor, oavsett var i landet de bor, ha samma rätt till en bra skola, vård och omsorg och på lika villkor. Då behövs starka kommuner. Även i glesbygd. Det borde inte vara en utopi.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) är sedan några veckor även etableringsminister och borde därmed ett övergripande ansvar för att hela Sverige ska leva. En annan fråga är om hon är mäktig en sådan utmaning.