Enfalden breder ut sig
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En S-tidning som riktigt slagit på stort efter den kungliga förlovningen är Arbetarbladet i Gävle. Inte så konstigt, eftersom det Ockelbo som sett den blivande prinsgemålen växa upp ligger inom spridningsområdet. Jag undrar ändå vad Fabian Månsson, den gamle rabulisten, skulle ha sagt.
När han var redaktör för Arbetarbladet skulle han resa bort ett slag och överlät då det redaktionella ansvaret på sin hustru, med sträng förmaning att absolut inte släppa in något kungligt i spalterna. Så kom det sig att nyheten om ryska revolutionen i Arbetarbladet meddelades i en blygsam notis under rubriken "Vissa förändringar vid ryska hovet."
Jag har inte kollat sanningshalten. Kanske var det någon annan tidning, kanske var det inte ens Fabian. Men en bra historia är det ju oavsett vilket.
Siffror är sällan rolig läsning och allra minst de som speglar papperstidningarnas upplagor de senaste åren. Paradoxalt nog har det som förr handlade om att öka mest nu blivit en fråga om att minska mindre. Det är tack vare den bedriften under fjolåret som Västerbottens-Kuriren nu åter kan kalla sig Norrlands största tidning, inte NSD.
Går man utanför den egentliga dagspressen kan man också bli fundersam om man har hjärtat till vänster. Socialdemokratiska Aktuellt i politiken noterar visserligen en ökning med 700 ex, men är ändå mindre än den Livets Ord närstående Världen i dag. Den är med sina 8 300 ex i sin tur ungefär lika stor som Broderskap, Flamman och Arbetaren är - tillsammans.
Det tycks verkligen stämma att svenska folket väljer parti efter helt andra kriterier än tidningar. Och tur är väl det, både för vänstern och landet, även om det inte gynnat arbetarrörelsen som tidningsägare. Skogs- och Träfackets tidning Sia fick i alla fall - i motsats till min hemtrakts mycket saknade Nya Norrland - behålla namnet när den slogs ihop med Dagens Arbete.
I senaste numret tecknas minnet av nyss avlidne Erik Goland. Första gången han hade en text tryckt i Sia var 1945, hans sista krönika stod att läsa i februarinumret. Ett medarbetarskap som sträcker sig över sextiofyra år - där ligger man i lä.
Gamle statsministern Tage Erlander lär ha varit en trogen
Golandläsare. Det bidrog kanske att de var värmlänningar bägge två. Goland - en gång också känd radioröst - var en förbindelselänk bakåt till fackförbundspressens storhetstid. Den tiden då den även räknade regelbundna skribenter som Birger Norman, Stig Sjödin och Caleb J Anderson.
I dag är profilerna färre, till vänster liksom till höger. Det leder till att de som hinns blir utnyttjade långt utöver utnötthetens gräns. Eller också får fantasibrist och slentrian alltför ofta styra sammansättningen av nyhetspaneler och valet av "expertkommentatorer". En Maria Abrahamsson-fri vecka, är den överhuvud taget tänkbar i radio och tv?