En junidag 1981 åkte jag på min första SSU-kongress. Det var en storartad upplevelse för en sjuttonåring från Kalix. Idolen Olof Palme höll tal i Folkets Hus i Stockholm. Den fria polska fackföreningsrörelsen Solidarnosc fanns på plats – och fick stående ovationer. Men det starkaste minnet av kongressen var den besynnerliga striden mellan ”självförvaltare” och ”traditionalister”.
Då begrep jag inte ett jota av vad som pågick. Men det var en förfärlig process. Det grävdes skyttegravar mellan olika SSU-distrikt – och det odlades misstänksamhet och konspirationsteorier i kongresskorridorerna. Nu – i efterhand – är det emellertid lätt att se att striden var både uppförstorad och förgrovad.
En av förgrundsgestalterna bland självförvaltarna var Kenth Högström från Hudiksvall – en skicklig talare med förmåga att fånga auditoriet. Hans motståndare beskrev honom dock som en ulv i fårakläder. Mellan skål och vägg talades om att han egentligen var ”kommunist” (det tisslades om att han besökt Titos Jugoslavien), andra betecknade honom som ”liberal” (det tasslades om att han varit med i liberalernas ungdomsförbund). Hur det gick ihop är inte lätt att förstå. Men i stridens hetta försvann all sans och balans.
Med perspektiv på sakerna är det dock lätt att se allt bara var skitsnack för att misskreditera Kent Högström i personstriderna 1981. Kenth Högström var ingen kryptokommunist eller smygliberal utan en god socialdemokrat – dessutom en begåvad sådan.
Tyvärr fick han leva alltför kort tid. Han gick bort 2005 bara 53 år gammal. En aggressiv cancer tog hans liv. Men han hann göra intryck och sätta många spår i verkligheten under sitt liv.
I boken ”Hälsing och förnyare” (Premiss förlag 2016) påminner vänner, familj, partikamrater och andra om hans gärning – i SSU, riksdagen, näringslivet och hemkommunen.
En av dem som skriver är civilminister Ardalan Shekarabi (SSU-ordförande 2003-2005). Han menade att Högströms politiska projekt var att befrämja beteenden som stärker ”kamratskap, närhet och kontakt människor emellan”.
När jag läste dessa ord fördes jag 36 år tillbaka i tiden när jag gick en nyårskurs på SSU:s fina konferensanläggning Bommersvik. Kursledaren Lennart Weiss (i dag verksam i bygg- och bostadsföretaget Veidekke) hade bjudit in just Kenth Högström för att föreläsa om den demokratiska socialismen. Högström talade inte om bankförstatliganden, planekonomi eller löntagarfonder, utan om det latinska ordet ”socius” som betyder frände eller kamrat.
”Socialism handlar således om att sträva efter ett samhälle som präglas av kamratskap”, förklarade Högström.
Fortfarande tycker jag det är en lysande sammanfattning av socialdemokratins mål och mening. Socialdemokrati handlar inte om en viss ägarform. Målet är inte att staten ska äga 51 procent av företagen eller att kommunerna ska bestämma över minst hälften av hyreslägenheterna. Målet är i stället att se till att alla människor får chansen att ”förverkliga sina bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting sa en gång. Sedan får de politiska verktygen anpassas efter det och den rådande verkligheten. Målen och människorna – inte medlen – måste alltid vara det viktigaste.
Med andra ord: Kent Högströms föreläsning på nyårskursen 1980/1981 gjorde intryck och funkar fortfarande som ideologiskt riktmärke för mig. Han var en socialdemokratisk förnyare av samma pragmatiska och verklighetsförankrade virke som legendariska Rickard Lindström och Nils Karleby, som var tongivande i 1920-talets SSU. Han förvaltade och utvecklade det ideologiska arvet i en ny tid. Heder till dem som sammanställt boken om Kenth Högström och påminner om hans betydelse.